»Hemhjälp är en äktenskapsräddare«

Jobba hemma hos / del 3. Klockan är åtta och mycket ska klaras av på kort tid i lägenheten på Rådmansgatan i Vasa­stan i Stockholm: klädval, frukost, toalettbestyr.

Den här tiden på tisdagar kommer också hemhjälpen, varannan vecka för att städa i fyra timmar, varannan för att sköta tvätten.

– Många har varit lite skeptiska till att släppa in främlingar, jag är inte det.

Och nu känns det seriöst, hela paketet, säger Marcus Philip.

Företaget som familjen anlitat har gjort bedömningen att för en lägenhet på 110 kvadrat passar fyra timmars städning.

– De berättade vad som ingick, vi fick inte välja så mycket. Det passar väl deras behov med schemaläggning och så, säger Johanna Lundén.

Den här dagen är det torsdag, och Marcus ska lämna de två barnen på dagis. Johanna har lite tid att spela på, men har ett möte på jobbet vid Hötorget strax efter nio.

På eftermiddagen sköter en nanny hämtningen: Edith, som går på gymnasiet.

– Vi har gjort våra val. Vi försöker göra inköp som sparar tid och minskar stress, vi köper matkassar också. Det är inte den sämsta formen av konsumtion, tycker jag. Det finns de som köper båtar, bilar och nya tv-apparater i stället. Vi har valt bort att ha bil, säger Johanna.

När rutavdraget infördes 2007 översköljdes de av reklam från företag som ville utföra hemtjänster. Parets första barn Katja föddes samma år och beslutet att testa städhjälp var inte svårt att ta.

– Vi är lite olika bra på städning, han är bra och jag är dålig. Jag hinner inte ens märka att det är stökigt, förrän han är sur för att jag inte gjort något åt det.

Tidigare bodde de i Frankrike, och där användes en form av checkar för hushållstjänster flitigt.

– Och en gång när vi flyttade hade vi en kille som städade svart, och det kändes uselt i magen, säger Johanna.

I bekantskapskretsen – ”medelklass-strebers där båda jobbar heltid” – var det vanligt med svartstädning, nu har de flesta övergått till vita tjän­ster.

– Det tog några år med rutavdraget, säger Marcus.

Att köpa städtjänster i Sverige är inte helt okontroversiellt. De två största svenska hemservice­företagen kunde inte bistå Arbetet med kontakter med kunder som ville bli intervjuade. Och många starka åsikter finns angående rutavdraget, även om den hetsigaste debatten lagt sig.

Johanna säger att hon tycker att de gjorde ett statement gentemot bekantskapskretsen, genom att köpa hushållstjänster vitt och propagera
för det. Att över huvud taget prata om hushållstjänster är viktigt, tycker de.

Själva hade de kunnat betala mer. Men före rutavdraget fanns knappt vita tjänster anpassade för privata hem. Så på så sätt blev rutavdraget avgörande också för dem.

Själva har de ställt sig en del frågor: Lär sig barnen städa ordentligt? Hur är det att städa hos oss? Känner de som jobbar här att vi bemöter dem jämlikt? Vad skulle städaren ha gjort annars?

– Det är mest frågor, säger Marcus. Men städaren verkar jordnära, håller sig till sakfrågorna. Det blir ett enkelt förhållande, säger han.

– Min kusin jämförde med att städa på Centralstationen. Då är väl det här bättre. Men det är en önskan från mig att det här ska vara ett jobb som man inte har hela livet. Det är därför jag vill att vår städare Johanna ska lära sig svenska. Hon är från Polen och pratar engelska. Hon är jätteduktig, hon skulle kunna göra vad hon vill, säger Johanna Lundén.

När det gäller barnen så får de se föräldrarna städa ändå. Det finns tillräckligt med hushållsarbete.

– Vi håller på och städar jättemycket, så är det ju. Man nattar barnen och sedan plockar vi undan, det är det vi gör på kvällarna. Det som försvinner är dammsugning och städning av badrummen. Jag vill inte bli en sån som tappar kollen, fotfästet, säger Johanna.

Den underliggande globala strömningen som sker nu, där en procent seglar i väg, säger hon, är obehaglig:

– Det är väldigt dåligt för Sverige också att landet slits i sär.

Men om köpet av hushållstjänster kan göra henne till en mindre stressad mamma så tycker hon att det är bra, även om inte alla stressade
mammor har råd med sådana tjänster.

– Jag kan bara tänka på Johanna. Vore det bättre för henne att jag slu­tade anlita henne? Nej, det tror jag inte.

Dessutom tror hon inte att bara lönen avgör vem som anlitar städhjälp.

– Jag tror att det också finns kulturella grejer, prioriteringar. Ta sjuksyrror, där tror jag det finns en grupp som skulle kunna konsumera lite mindre annat. Det är en fråga om hur man värdesätter tid respektive pengar.

– Och lite handlar det om att man tar för självklart att man ska städa själv. Det borde man gräva i, varför är det så? Det finns ju andra saker som man inte behöver göra själv.

Som ett par utan barn behövde Johanna och Marcus ingen städtjänst. Då var det så mycket som var annorlunda. Livet var mindre tufft. De fick sova. En timmes städning var ingen stor uppoffring i sammanhanget, det fanns många timmar fritid över. Och det blev inte så stökigt.

– La man en sak på en plats så låg den kvar, säger Marcus.

Nu tycker de att det är en lyx att slippa städa på lördagarna.

– Det unnar jag alla, säger Johanna.

Alternativet att gå ner i tjänst fungerar inte för den som vill göra karriär. Johanna, chef med personalansvar på ett IT-konsultbolag, fick nyligen en förfrågan om att bli chef på en högre nivå, delta i ett program för blivande delägare. Tidigare har hon fått frågan och tackat nej. Då handlade det om en tvekan att räcka till på jobbet, nu rörde sig tvivlen om att räcka till hemma, för barnen och för Marcus.

– Jag behövde inte pengarna, och jag gjorde roliga saker på den lägre chefsnivån. Det som fick mig att tacka ja, förutom tävlingsinstinkten och lusten för nya utmaningar, var att jag blir vansinnig när folk säger att det inte finns kompetenta kvinnor till styrelser. Det är bara skitsnack.

Hon jämför med Frankrike: Sverige är kanske mer jämlikt, och mer jämställt inom politiken, men Frankrike har varit bättre på att få fram kvinnliga chefer i näringslivet.

För att hon inte skulle bli för stressad bestämde de sig för att leja bort tvätten också. Att de har ett jämställt förhållande, delar på sysslor och föräldraledighet, räcker inte.

– Nu behöver vi inte tjafsa, säger Marcus.

Lite tjafs blir det ändå: Varför ligger de här smutsiga strumporna här? och sånt. Marcus, pedanten, blir aldrig riktigt nöjd.

Det är ju alltid stökigt ändå, tycker han och pekar in i rummet tvärs över gången från köket. Där ligger några gosedjur på golvet, några leksaker och böcker.

– Fast det är som det är, det är ju ett lekrum.

Minstingen Emil som sitter där på golvet bredvid en stor flodhäst grymtar något och sträcker fram en bok.

– Jag kan läsa senare, säger Johanna, och går med honom till byrån i hallen.

– Tröjan? Skjortan? frågar hon men får bestämda svar.

– Nä, nä.

– Tröjan med gubben då?

Jo, den verkar duga. Om han får sätta på sig den själv. Vilket inte går så bra.

– Alltså, vårt behov av städtjänster står i stark korrelation till antalet barn vi har fått, säger Marcus.

Sedan Emil kom har Marcus ”fuskat lite”, jobbat något lite mindre, 90 till 95 procent kanske, det är vad som krävs för att hämtningarna ska funka. Men han tar med sig uppgifter på kvällarna. Han är anställd men konsult, har viss frihet att förlägga arbetstiden själv.

Nu har de också fått mer tid till ett gemensamt intresse, matlagning.

Han drar ut en låda och tar fram en kniv och skrapar bort en filfläck från kostymbyxan.

– Ja, hushållstjänster är en riktig äktenskapsräddare. Men det har du väl redan berättat, Johanna, säger han.