Fegar inte ur

Till skillnad från de flesta arbetsrättsjurister vet hon hur det är att stå där själv. 
Naiti del Sante blåste hårt i visselpipan i det kanske mest laddade diskrimine­ringsfall Sverige upplevt. Hon skulle vilja att fler öppet diskuterade vad ­samhällsbyggarna – jurister och tjänstemän – sysslar med. Utifrån moral.

Ett arbetsrum speglar delar av den människa som har förmånen att ha ett. Naiti del Sante utnyttjar sitt i TCO:s lokaler på Östermalm till fullo. På golv, stolar och bord trängs remissförslag med vitaminer, utredningar, en flaska skumpa, rättsfall, tomma petflaskor, lagböcker, högklackade skor och en fullpackad resväska.

– Där har vi sexuella trakasserier, säger hon och lägger handen på några pappershögar. Där yttrandefrihet. Och där personlig integritet i arbetslivet.

Ska hon skriva går hon till ett annat, lugnare, rum.

Utöver att sitta med i den nationella kontaktgruppen på UD som övervakar hur multinationella företag följer OECD:s etiska regler, vara lektor i diskrimineringsrätt, föreläsa på Polishögskolan och jobba heltid som jurist på TCO, filar hon på en andra text om sin tid på DO till tidskriften Bang.

Den första publicerades för ett år sedan. Och ledde till ramaskri.

Vi tar det från någon slags början.

2009 bildades Super-DO, de fyra ombudsmännen mot diskriminering slogs ihop till en myndighet. Ett av de första ärenden som DO fick in var en anmälan från en ung kvinna som nekats plats på ett vuxengymnasium för att hon bar niqab, heltäckande slöja. Fallet landade på myndighetens jurist Naiti del Santes bord.

– Jag förstod sprängkraften på en gång. Och anade var det skulle sluta. Men ett sådant känsligt fall måste utredas noga. Man måste vända på varenda sten.

Oändliga förhör följde. Skolpersonal som var livrädda för att uppfattas som rasister. Kommunala tjänstemän som inte förstod ärendet. Skolverket låg på. Liksom departementet. För att inte tala om medier. Slöjan klädde under den här tiden symbol för en rad debatter: rasism, feminism, yttrandefrihet, religionsfrihet. Det var rondellhundar och Muhammedkarikatyrer, självmordsbombare i Stockholm, attentat mot moskéer och mot konstnärer och slöjförbud infördes i franska skolor. Sverigedemokraterna gjorde en tydlig kursändring mot islam som fiende nummer ett, och skulle så småningom röstas in i riksdagen.

Alla skulle tycka till om niqabfallet. Alla hade rätt.

Och så fanns de helt anonyma tyckarna. Någon började ringa Naiti del Sante för att efter viss tystnad lägga på. Och den unga kvinnan fallet handlade om fick rena dödshot. Säpo kopplades in.

Men det var sakfrågan. Naiti del Santes text i Bang handlar egentligen om DO – som arbetsplats och som rättsskipande myndighet.

– Första gången min chef sa ”vi vill inte att du kommer fram till det här”, tänkte jag att han skojade. Men det var direktiv. Ärendet skulle aldrig upp på bordet. Varje dag fick hon samma fråga: ”Vart lutar du?” Hon svarade att det lutade åt att det saknas stöd i lagen att förbjuda niqab. För Naiti del Sante klarnade bilden: Myndigheten ville inte sticka ut huvudet i ännu ett laddat fall om religion. ”Det är inte du utan jag och Katri som kommer att behöva försvara beslutet i Ekot”, som hennes chef uttryckte det.

DO var vid den här tiden en nästintill mobbad myndighet. Man hade vunnit fallet där en muslimsk man vägrat skaka hand med en kvinnlig vd på ett företag som kunde erbjuda praktikplats, och därför fick sin aktivitetsersättning indragen av Arbetsförmedlingen. Domen hånades. Ungefär samtidigt bytte DO ut julklappar till anställda mot vinterpresenter, för att inte diskriminera någon. Ledarskribenter och andra åsiktsmaskiner hade fått en tacksam fiende.

Fallet togs ifrån Naiti del Sante och DN Debatt blev det forum där dåvarande DO Katri Linna lämnade besked. Då hade det gått nästan två år. Beskedet löd att fallet inte kommer att prövas.

Ett par månader senare fick Katri Linna avgå. Ungefär samtidigt hade Naiti del Sante fått nog, och slutade.

– Nu minns jag allt som en röra. Myndigheten var ny och fortfarande en byggarbetsplats när fallet kom. Jag hade inte ens ett eget rum i början. Dessutom var jag skyddsombud. Och arbetsmiljöproblemen var stora.

Medier vältrade sig i nyheter om mobbning, trakasserier, chefer som skrek rakt ut.

– Det stora missnöjet med arbetsmiljön fick folk att läcka som såll. Att Katri Linna inte tog arbetsmiljön på allvar bidrog möjligen till hennes avgång, även om strukturen bakom var ett större problem än henne som person.

Och strukturen skavde i Naiti del Sante. Så för ett år sedan kom alltså texten i Bang.

– Det var fel och fegt av myndigheten att agera så här. Man måste kunna hantera ett känsligt fall. Man måste hålla sig till lagen, inte gå till en tjänsteman och säga ”så här ska vi tycka”.

Nu har hon skrivit ännu en text till Bangs decembernummer, om ärenden som hon själv anser att DO behandlade värre än niqabfallet.

Varför skriver du?

– Jag känner ett ansvar. Det handlar om att göra verksamheten bättre. För jag har etiska krav på mig som jurist. Utan dem faller hela rättsstaten, så drastiskt är det. Jag önskar att vi hade en mer levande diskussion om lagstiftning i Sverige, vad jurister och tjänstemän egentligen gör. Men det är så tyst. Trots att det påverkar våra liv så mycket.

Hon har ett vikariat på TCO. Att som tillfälligt anställd berätta om en tidigare arbetsgivare har inget med mod att göra, anser hon. Mer om måste.

– Jag ska inte säga att jag inte är rädd om min karriär. Juristvärlden är liten. Men ser man saker som inte är rätt måste man säga det. Vi har så många vackra institutioner om mänskliga rättigheter, men utan ett fungerande system kan ingen få igenom dessa rättigheter.

Till våren ska hon (vem annars?) skriva en lärobok om yttrandefrihet i arbetslivet. Och fundera på vad hon vill jobba med, egentligen. I ett helt eget rum.

• Förra DO Katri Linnas kommentar: »Svår situation för enskilda anställda«