Det är först nu jag insett hur jag genom åren bidragit till den ekonomiska stagnationen i Sverige och världen.

Men nu kan det sägas och det handlar om en kastrull av aluminium.

När jag flyttade hemifrån i början av 70-talet fick jag med mig en sådan till studentrummet. Kastrullen var mycket använd redan då, bucklig och bränd i botten.

Men den fungerade och den går inte sönder. Fortfarande i dag, mer än 40 år senare, kokar vi ägg i den varje morgon.

Men nu har jag förstått att detta är helt bort i tok.

Ska vi få fart på ekonomin, ska vi få hjulen att snurra måste vi konsumera. Slits inte grejerna ut köper vi inte nytt och då stannar fabrikerna, människor varslas och förlorar jobben.

Det är inte slöseri, det är ekonomi.

När de ekonomiska hjulen började gnissla i Amerika 2006 fick president Bush frågan om vad man skulle göra åt eländet:

”Ut och shoppa!”

Amerikanarna har hajat detta länge. Redan på 50-talet lanserades där begreppet ”planerat åldrande”. En smart innovation som går ut på att försäkra sig om att prylarna inte håller för länge.

Exemplen är många.

När ingenjörerna tog fram de första nylonstrumporna var de näst intill outslitliga. I reklamfilmerna bogserades bilar med dem. Ingenjörerna fick bakläxa – och kom tillbaka med en strumpa där maskorna gick bara man tittade på den.

På en brandstation i staden Livermore i Kalifornien finns ett skräckexempel från den tiden – flera resor värre än min aluminiumkastrull:

En glödlampa som tändes 1901 och som fortfarande lyser. Vi kan tacka vår lyckliga stjärna för att den aldrig kom ut på marknaden.

En tillverkare av potatisskalare fann att folk köpte en skalare – och nästan aldrig någon mer. Om det hände berodde det på att konsumenterna av misstag råkade slänga den tillsammans med potatisskalen. Designerna sattes då att göra om skalarna så att de fick en färg som liknande potatisskal. (Jo det är sant, läs själv i Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar.)

I dag har tekniken utvecklats. Det går till exempel att förse skrivare med chip som stoppar maskinen vid ett visst antal utskrifter. Smart.

Många mobiler och musikspelare måste kastas efter ett tag eftersom det inte går att byta batterier på dem. Ännu smartare.

Och Sverige ligger i framkant. Eftersom människor som kan reparera saker dött sotdöden i vårt land finns det numera – tack och lov – mycket liten risk för att tillväxten saboteras av att saker och ting lagas.

Men viktigare än den tekniska utvecklingen är den mentala. Vi har lärt oss att tänka nytt och fräscht, lärt oss att en mobiltelefon som vi köpte för sex månader sedan är som en död råtta i fickan eftersom det kommit en ny där firmamärket sitter upptill i stället för nertill.

Till jul tänker jag själv föregå med gott exempel och varje gång slå i två glas med Løitens Linie akvavit till skinkan – och så hälla ut det ena. ”Vaska” som vi säger i Stockholm.

Det räddar inte världen, men är en fin symbolisk gest inför den konsumism som håller hjulen rullande.

De som har det lite bättre ställt kan förstås bidra med mer. Varför inte slå till i år med att köpa två självgående dammsugare till exempel – och gå direkt med den ena till grovsoprummet.

Jag kan riktigt höra hur de välsignelsebringande hjulen snurrar allt fortare bara jag tänker på det.