Kroppar ska vara döda

David LaChapelles utstuderade bilder som nu fyller Fotografiska museet i Stockholm har en stark dragningskraft oavsett om de porträtterar kändisar eller är idébaserade. Men han är sämre på att förklara hur han gör – som vid förra veckans föreläsning i samband med invigningen.

Å ena sidan kom ett slags rekommendation om att dra sig undan världen in i sig själv för att få idéer. Å andra sidan förevisades de storhetsvansinnigt genomregisserade tagningarna i miljöer och dräkter mer påkostade än de flesta teaterscenografier. Mystik i kombination med pinsam vräkighet – ungefär samma motsägelse som pinsamt överdekorerade tempel till asketiska helgons ära.

Och det är förmodligen i motsägelsen lockelsen ligger.

Den som överanstränger sig så där mycket och in i minsta detalj har nånting hen vill dölja och/eller förneka. Och jag tror att det handlar om sexualiteten. Om att vilja visa fram kroppar som bara är kroppar och inte öppnar sig mot en annan människa. Och som poserar i stället för att t ex arbeta.

Ett slags död, eller helighet. Skendöd. Skenhelighet.

Montera ett par konstfärdigt tillverkade änglavingar på en kändis, och hen blir därmed höjd över världen och dess lidelser. Gode vännen Michael Jackson porträtteras i en serie bilder som ”en religiös gestalt, en ängel mitt ibland oss – och vi förföljde honom” (citat från föreläsningen).

Bildernas lockelse ligger alltså i avsexualiseringen, kombinerat med vad som kallas ”konsumtionskritik”, men som egentligen hamnar om att ge också varuvärlden gudomlig status, genom överdrifter, överdimensionering och grällhet.

Sådär avstängd och död kan världen kännas ibland. Som om drifterna upphört på bred front. Och inför dessa monumentalbilder rinner det då till en livsinstinkt istället. En protest spritter till. En frånvarande värme fyller bilderna, ett slags märklig feber. Det liknar ett mirakel.