Man vill inte se, man står inte ut, man hoppas att det är iscensatt krigspropaganda, men det är det inte. Fyra döda syskon ligger hopsamlade på ett rostfritt aluminiumbord i ett bårhus. Den yngsta är en bebis, den äldsta cirka fem år. Nyss dödade i Gaza tillsammans med sin mamma i en israelisk luftattack.

Jag ser bilden i Reuterfotografen Jonathan Rashads twitterström. Åsikten kring huruvida sådana bilder bör visas har varierat. Författaren Susan Sontag argumenterade i boken Att se andras lidande att bilder av döda och skadade gör oss avtrubbade hellre än upprörda. En välbehövlig diskussion uppstod, fototeoretiker menade att det är ytterligare en skändning av de döda, att det är vidrigt att vi kan sitta i till exempel Sverige och betrakta andras lidande vid frukosten. Det är sant. Ändå bör vi publicera dem.

Innan vi fick en fri press var krigsbilderna en del av propagandan. På 1800-talet skildrades krig som en söndagsutflykt. De grymmaste bilderna ger oss våldets rätta ansikte, gör lidandet omöjligt att förklara bort. Vad kan vara värt detta, tänker man. Ingenting. Det är vår plikt att se andras lidande.

Jenny Maria Nilsson