När IF Metall tecknade krisavtal med Teknikföretagen i mars 2009 hade drygt 50 000 av förbundets medlemmar varslats om uppsägning under det senaste halvåret. I finanskrisens spår hade exportindustrin upplevt ett tvärstopp i orderingång och därmed produktion.

I dag är situationen dyster, men i grunden annorlunda, trots att krisbeskrivningarna avlöser varandra. IF Metall har drygt 10 000 medlemmar som det senaste halvåret varslats om uppsägning. Det är en femtedel av det antal som gällde under sex månader krisvintern 2009.

Den samlade varselsiffran på svensk arbetsmarknad under 2012 är fram till och med oktober drygt 50 000 anställda. Det är samma antal som enbart IF Metall drabbades av under ett halvår 2008/2009. Utan att förringa antalet varsel den här gången så är det en nyttig jämförelse för att bedöma allvaret i dagssituationen.

Visst är konjunkturförsvagningen tydlig, inte minst inom delar av stålindustrin och bilindustrin som är tunga delar av svensk industri. Varslen slår därför hårt på enskilda företag, ibland oerhört hårt. Men situationen som helhet är inte alls lika dramatisk eller dyster som för snart fyra år sedan. Det förklarar IF Metalls avvisande hållning till ett nytt centralt krisavtal.

En förklaring till att tillståndet på arbetsmarknaden beskrivs med kris som fond är intressekampen mellan fack och arbetsgivare inför avtalsförhandlingarna. Den som etablerar sin världsbild hos allmänheten har vunnit en betydande framgång innan förhandlingarna ens börjat.

Den officiella varselstatistiken vittnar om en annan verklighet än den som rådde 2008/2009. Att konjunkturförsvagningen är påtaglig protesterar ingen mot. Men det är skillnad på en försvagad konjunktur och djup kris.

Att stålarbetarna inom SSAB i Luleå har valt att gå ner i arbetstid och därmed i inkomst ändrar ingenting i den stora bilden. Däremot är det tveklöst så att det stökar till det för IF Metall. En stor klubb som väljer att göra upp om krisåtgärder kan bli en slags vägvisare för andra utsatta klubbar.

Med avtalsrörelsen väntande runt hörnet är det inte kö för att teckna krisavtal som står högst på IF Metalls önskelista. Ju fler klubbar som signalerar beredvillighet att undvika varsel genom att gå ner i arbetstid och därmed inkomst desto tuffare blir det att driva avtalskraven vid förhandlingsbordet.

Kampen om att beskriva verkligheten är därför nästan lika viktig som att argumentera väl när förhandlingarna väl går in i ett skarpt skede.