Krimi: Så var det på Manhattan

Några som redan skrivit om Lyndsay Fayes historiska krimi New Yorks gudar (Norstedts, övers: Jessica Hallén) tog jämförelsen ur min mun: Charles Dickens.

Blandade genrer: historisk roman, samhällsskildring och krimi i polisromanens form.

Platsen är New York, som det står i titeln till den svenska utgivningen, eller Gotham, enligt originaltiteln The Gods of Gotham. Alltså inte bara namnet på en fiktiv amerikansk stad i tecknade serieberättelser om Stålmannen utan från början av 1800-talet har Gotham också varit ett smeknamn på Manhattan.

(Namnet Gotham står för ”den galna staden” eller ”staden där folk uppför sig som tokar”.)

Året var 1845. Lyndsay Faye grävde i New Yorks/Manhattans/Gothams historia. Vad hon fann – människor, händelser och liv (om detta ska kallas mänskligt liv) – blev romanen New Yorks gudar.

Fiktion? Ja, fast snarast i betydelsen fiktionaliserad = framlyft och förtydligad verklighet. Vilket betonas av att kapitlen inleds med citat ur tidningsartiklar, uttalanden, brev, dagböcker och annat från mitten av 1800-talet.

Bläddra längst bak i boken också – ja, det kan man gärna göra innan man börjar läsa romanen – och läs Fayes efterord, där hon påpekar hur noga hon varit med att återge dåtidens New York på ett riktigt sätt, så autentiskt som möjligt.

Som i romanen, så var livsförhållandena i den då bebodda delen av Gotham/Manhattan (från sydspetsen upp till den stora skogen vid Nionde avenyn och Tjugotredje gatan). Ordet fattigdom räcker inte utan misär är ordet, de uslaste bostadsförhållanden, brist på mat, gatugäng och våld, övergivna barn, prostitution, religiösa och etniska motsättningar, sjukdomar som orsakats av det nämnda.

New Yorks första poliskår bildades 1845, i romanen som i verkligheten, av George Washington Matsell. Det noteras, även detta en historisk faktauppgift, att Matsell håller på att skriva en ordbok så att alla ska kunna förstå det hemliga förbrytarspråket ”flash”.

Irländaren Timothy Wilde (fast han är ju född i Amerika, till skillnad från de irländska invandrarna) jobbar som bartender, sparar pengar och drömmer om att gifta sig med dottern till en – obs! – protestantisk präst.

Då inträffar en explosionsartad brand i de kvarter där Tim Wilde bor längst ner på Manhattan. Sparpengarna brinner upp, han blir hemlös och överlever mest av turen – med ena ansiktshalvan sönderbränd och vanställd för alltid.

När utseendet gör det omöjligt för Tim att fortsätta som bartender kommer hans bror, Valentine Wilde, aktiv demokrat och därför också poliskommissarie, med ett  erbjudande: börja arbeta i den nya poliskåren. Tim Wilde vill egentligen inte men blir ändå något så impopulärt som ”kopparstjärna” och hamnar i det värsta, sjätte vaktdistriktet.

Här börjar själva kriminalhistorien. Den 21 augusti 1845 råkar polisen Wilde krocka med en liten flicka på Elizabeth Street. Hon är täckt av blod. Hon heter Bird, tio år och irländska, barnprostituerad i ett av horhusen. Flera barn kommer att hittas döda med kors karvade i brösten. Bird ska också leda Tim Wilde till de barnlik – nitton stycken – som finns nedgrävda i skogen bortom Tjugotredje gatan.

Det hemskaste, bland allt annat hemskt, i krimin New Yorks gudar är nog att barn tvingas bli vuxna (sex, alkohol, det dagliga satans slitet för pengar och överlevnad) innan de blivit ungdomar eller ens hunnit vara barn. Och att knappt någon tycker att det är nåt konstigt.

Lyndsay Faye visar också att det skulle dröja innan USA i allmänhet och New York i synnerhet blev dagens  smältdegel av olika kulturer. Hennes roman speglar de religiösa motsättningar som fanns i Gotham/New York kring 1950: protestanters rädsla för katolicism och papism, de infödda amerikanernas hat mot invandrade irländare.

Faye låter oss dessutom ana – genom Tims fifflande bror Valentine Wilde, som skor sig själv före andra, super, knarkar och utnyttjar prostituerade – att politisk korruption har en lång historia i USA.

Bengt Eriksson