Är SAS ultimatum och krishantering startskottet för en bred lönesänkaroffensiv på svensk eller rent av nordisk arbetsmarknad? Frågan som blivit högaktuell plågar anställda på hela arbetsmarknaden inklusive de fackliga organisationerna.

Och det finns tecken som kan tolkas som om en omfattande lönesänkaraktion är nära förestående eller rent av påbörjad. Inom delar av industrin finns ambitioner att pressa fram eftergifter i form av sänkt arbetstid och därmed också lön. Ibland, men det är ovanligt, görs
också lokala framstötar som tar sikte på att sänka lönerna rakt av utan att arbetstiden påverkas.

Det som hänt inom SAS kan emellertid lika väl betraktas och beskrivas som ett undantag när det gäller svensk krishantering. Exemplet är då inte alls symbolen för en ny tid eller nytt uppträdande bland landets arbetsgivare.

SAS skiljer sig från den absoluta merparten av företag på svensk och nordisk arbetsmarknad. Ägandet är spritt på tre länder plus familjen Wallenberg, och företaget har historiskt en särställning på nordisk flygmarknad. Det har dessutom ett slags företagsavtal, inte ett traditionellt branschavtal, med de kabinanställdas fackliga organisationer. Också det är relativt ovanligt, men viktigt att lyfta fram när krisuppgörelsen nu granskas och bedöms.

Ett branschavtal skulle ha inneburit en långt ­svårare process för SAS än den som nu genom­levts. Då hade det funnits representanter för andra flygbolag på både arbetsgivarsidan och den fackliga sidan att ta hänsyn till. Det som varit bra för SAS hade inte nödvändigtvis varit bra – ­eller ens acceptabelt – för konkurrenterna. Därmed skulle de ha motsatt sig förändringar av löner och villkor som snedvridit konkur­ren­sen.

SAS har på grund av sitt särskilda avtal med de kabinanställda och piloterna inte behövt ta hänsyn till andra företag i branschen. Det har självklart underlättat agerandet för företaget, men pressat de anställda hårt. De har inte kunnat ta rygg på kollegor i andra bolag och kunnat stå enade mot försöken att försämra löner, pensioner och andra anställningsvillkor.

Det är just den här skillnaden som talar för att SAS-krisen måste betraktas som ett avvikande exempel på svensk arbetsmarknad och inte ett förebud om en ny tid. Alternativet att subven­tionera ekonomiskt svaga företag eller verk­samheter med stadigt sämre löner, längre ar­betstider och sämre villkor för de anställda finns inte.

Så svag är inte fackföreningsrörelsen.