Jag tjuvlyssnar ju ofta på andras samtal. Fast de flesta pratar så högt att man snarast måste anstränga sig för att inte höra. Det finns ofta något i sättet att prata, särskilt i mobilen, som skvallrar om att den som pratar vill att alla ska veta att man gör viktiga saker och håller sig i rörelse på samhällsarenan.

Men med en del samtal är det helt tvärtom.

Jag tänker ganska ofta på ett samtal jag hörde för ett tag sedan, på en nästan tom lunchrestaurang. Två män i 60-årsåldern pratar lågmält och den ena har tydligen haft en stroke ganska nyligen. Halva hans ansikte hänger och det måste vara hans rollator som står parkerad i den tomma garderoben. Han sluddrar, fast bara lite, och man ser att han egentligen är stark. En sådan som inte låtit sig stoppas av vare sig andras åsikter eller tunga stenblock.

Men nu känner han sig inte med i spelet längre. Det går inte att missa bitterheten i hans röst.

– Vet du, säger han till sin kompis, det känns som att jag är en extra schackpjäs. En som inte finns med i den riktiga uppsättningen, en som det inte finns någon plats för på brädet.

Kompisen invänder att ett schackbräde har sextiofyra rutor och att max trettiotvå av dem är upptagna av pjäser, så nog finns det plats för honom också.

– Nej, replikerar den förste efter en kort paus, för Han som äger asken har rätt att plocka bort mig direkt.

Det är ett mäktigt uttryck: Han som äger asken. Det låter som en omskrivning för en grym och egenmäktig gud. Men kompisen låter sig inte avskräckas.

– Han som äger asken plockar bort oss alla från brädet när det behagar honom. Och det spelar ju ingen roll vem som vinner. Det enda man kan göra är att försöka hålla sig kvar i partiet så länge som möjligt.

– Du fattar ju inte! avbryter han med stroken. Eftersom jag är en extrapjäs så finns det ju inga regler för hur jag ska gå!

– Det är väl bra? Tänk om du hade varit kung, då hade du bara fått ge ett löjligt steg i taget.

När han säger det kommer jag på mig själv med att snegla bort mot rollatorn och undra hur bra mannen med stroken går nuförtiden.

– Om det inte finns några regler kan du ju gå precis som du vill, fortsätter kompisen utan att låta sig dras ner i uppgivenheten. Har du inte tänkt på det?

Först tänker han med stroken protestera, men han hejdar sig och i stället är det som om en anarkistisk glöd glittrar till i hans blick.

– Vet du, jag tror du har rätt. Jag ska fanimej gå där mitt på brädet med min rollator och ställa till oreda!

Jag hann inte höra avslutningen på samtalet, men jag gick därifrån med lätt hjärta för det kändes som att mannen med stroken hade fått en skymt av vägen tillbaka till spelplanen och självkänslan. Jag känner så stor respekt för kompisens fingertoppskänsla. Han var både stöttande och osentimental på ett befriande vis.

Det är en knepig balansgång att bekräfta någon och att samtidigt utmana personen att ta sig vidare. Kanske är det kärnan i all vänskap. Det är klart att ingen professionell kontakt kan överträffa riktiga vänner, men lite inspiration skadar ju inte alla som i sitt arbete då och då möter människor som ramlat av spelplanen.