Alakoski och klassresan som aldrig kan fullbordas

Susanna Alakoskis mage krånglar. Smärtor, katarrer. Hon måste tänka på vad hon äter och dricker; soppa funkar bra, vin helst inte. Hur länge har hon haft det så? Hur länge som helst.

Oktober i Fattigsverige är ett försök till politisk självbiografi, vars form är kronologisk – dagboksanteckningar skrivna varje dag under förra oktober – men med ett innehåll som tar ständiga språng i tiden. Det är en berättelse om utsatthet; om missbruk, oro, våld, överlevnad. Först som sist är det en berättelse om fattigdom. Alakoskis egen – och de andras.

Här blandas smärtsamma minnesbilder från barndomen med helt konkreta bevis i form av journaler från sjukhus och socialtjänst, men här finns också den brutala statistiken över dagens barnfattigdom. Ensamma kan siffrorna ge sken av att vara bara siffror, men alldeles intill den personliga erfarenheten blir de på riktigt: ”Fattiga ungar tiger om trånga skor, slutar ställa frågor om sina behov, de lever i en ständig längtan och en ständig brist.”

Så, varför börjar jag med Susanna Alakoskis besvärliga mage? Kanske för att vi har så mycket lättare att förstå de fysiska symptomen, lättare att begripa smärtan när den lämnar konkreta spår i kroppen.

Att Alakoski, trots att hon idag lever ett stabilt medelklassliv, fortfarande går runt med en svårignorerad ängslan i kroppen har till stor del med alla åren då hon fått oroa sig för sin missbrukande bror att göra; idag är han fri från detta, men vägen tillbaka är snårig, kanske livslång. Men, det har också en annan förklaring. Oktober i Fattigsverige visar mer än något annat, och detta har Alakoski skrivit om förut, i bland annat antologin Tala om klass (2006), hur klassresan aldrig kan fullbordas.

För henne är det rent fysiskt, magontet som fortsätter trots att hennes eget liv blivit så mycket bättre, en smärta som inga Svinalängorna-framgångar i världen rår på. Det bättre livet raderar inte ut kroppsminnen; stressen och oron släpper inte. Så djupt sätter fattigdomen sina spår.

Helt nyligen skrev jag i en text om Herta Müllers senaste bok på svenska, Alltid samma snö och alltid samma farbror, att för vissa människor tycks det vara så att de har så genomgripande erfarenheter i sina liv att de måste bearbeta dem för alltid. För Müllers del handlar det om liv i diktatur, förföljelse och landsflykt, för Alakoski om liv i fattigdom. Såväl Svinalängorna som hennes andra roman, Håpas du trifs bra i fengelset, och flertalet av hennes andra texter springer ur dessa erfarenheter. Men i Oktober i Fattigsverige, har Alakoski så långt det är möjligt dragit bort fiktionens skyddande slöja. Kvar är, i den mån det alls är görligt, den nakna verkligheten.

Det är en rätt så knepig bok. Någon fullständig självbiografi är det absolut inte. Det är en kort månads samlade tankar om ett helt liv, fragmentariskt och fladdrigt. Susanna Alakoski är vanligtvis en skarp stilist, men här har språket fått stå tillbaka för det stålbad till minnesresa hon beslutat sig att genomföra. Det är inte nödvändigtvis något dåligt. De berättelser finns som bör berättas ändå – oavsett graden av språklig finess.

Oktober i Fattigsverige är ett slags research, ett underlag och insamlande av material. Den är inte slutresultat, utan början på en process. Åtminstone är det vad jag hoppas, att den är grunden för det som sedan ska komma att bli en mer fullödig självbiografisk berättelse – oavsett om den kommer som ”ren” biografi eller roman. Man kan fundera över om dessa dagboksanteckningar, det djupt personliga grävandet i såriga minnen, borde ha blivit en bok att läsas av alla?

Skulle det kanske ha varit bättre om Alakoski lagt sin dagbok på den 600-sidiga luntan med journalerna från uppväxten, sparat den som material för en bok som varit mer färdig att möta läsaren?

Jag tror inte det. Dels finns det en poäng med att processen i sig görs synlig, dels är den trots allt viktig i egen rätt. Hur oordnad den än kan tyckas vara, hur obearbetade minnen som än dyker upp här, är den ändå en helt nödvändig skildring av vad ett liv i fattigdom och utanförskap gör med människan. Det är tung läsning, för Alakoski avviker inte från kursen, hon fortsätter oförtrutet med sina fakta, sin forskning, sina minnen. Och vi måste se. Vi måste förstå.

Stundtals reflekterar Alakoski, halvt skämtsamt, över sitt eget projekt: ”Tänk om folk tror att jag bara tänker på sociala problem?” Det kanske de faktiskt gör. Men sanningen är att om folk i allmänhet reflekterade över sociala problem bara en femtedel så mycket som Susanna Alakoski gör, så kanske något faktiskt skulle kunna förändras på riktigt

Therese Eriksson