Medaljhungrig

Omvärldens förväntningar är det mest underbara som finns, säger Pia Sundhage, efterlängtad förbundskapten för landslaget.

Förbundskapten/frälsare Det enda Pia Sundhage inte kan är att gå på vattnet. Övriga färdigheter eller talanger finns i övermått. Åtminstone om alla utsagor och beskrivningar om hennes förträfflighet är sanna.

Vår nya förbundskapten i fotboll skrattar när hon hör beskrivningen, men tillstår att hon mötts av starka positiva signaler både professionellt och på gatan bland så kallat vanligt folk. Just när vi träffas stoppas hon av en ung tjej som bara stannar och utbrister: du är så bra.

– Klart att jag blir glad för den sortens spontana uttryck, säger hon när vi sjunker ner för en intervju eller kanske mer av ett samtal. Det kommer att handla om ledarskap, erfarenheter, den egna karriärens betydelse och förväntningarna inför nästa års EM.

När hon tog över som förbundskapten för ett par månader sedan hälsades hon som lite av en frälsare. Inte för att landslaget har misslyckats kapitalt, mer för att en vinnare kom hem.

Med två OS-guld i bagaget och en räcka framgångar efter fem år som förbundskapten i USA valde hon att flytta hem och leda de blågula fotbollstjejerna.

Att hon förkroppsligar svensk damfotboll tillsammans med ytterligare en handfull spelare har naturligtvis också stor betydelse för mottagandet. Efter 21 år i landslaget och efter att ha varit det första utlandsproffset bland tjejerna är hon en oomstridd auktoritet och förebild.

– Mitt beslut att lämna USA påverkades starkt av att EM avgörs på hemmaplan nästa år. Det är en möjlighet som inte återkommer och jag vill verkligen åstadkomma något tillsammans med laget.

Någon tvekan om att ambitionen är hög inför EM 2013 finns inte. Det handlar definitivt inte om att bara delta och kämpa väl. Medalj står skrivet i förbundskaptenens ansikte.

Risken för alltför stor anspänning och press oroar henne inte ett dugg. Tvärtom. Tilltron till lagets förmåga från medier, supportrar och andra intresserade är något som ska lyfta spelarna.

– Kanske är omvärldens förhoppningar och förväntningar det mest underbara som finns. Att känna hur omvärlden tror på oss, litar till vår förmåga och stöttar oss är som att ha en extra spelare när vi ska prestera nästa sommar, säger hon och förefaller alldeles ärlig och uppriktig.

Risken för alltför hårt spända nerver och för hårt tryck utifrån ser hon inte – eller väljer hon att bortse från. Kanske är det en skvätt av USA-erfarenhet som slår igenom.

– Det kan det vara, säger hon. Där finns en otrolig tilltro till lagets förmåga. Och OS-guld var det självklara målet också de gånger vi inte presterade så bra. Vinnarmentaliteten finns alltid och den vill jag på något sätt också ympa in i våra spelare.

Inspiration av tydliga förväntningar är kanske inte det mest svenska som finns, men från och med nu är det i Pia Sundhages värld en faktor bland andra att utnyttja.

Bakom denna inställning finns inte bara amerikanska erfarenheter utan också en hemmagjord ledarskapsfilosofi. Och de erfarenheter som format Pia Sundhage från början är avgörande.

– Jag fick trygghet av pappa. Hans grundinställning kan sammanfattas i att ”allt ordnar sig”. Jag var därför aldrig rädd för att berätta om dumheter eller felaktigheter jag gjort. Jag visste att pappa tillsammans med mig skulle ordna upp det. Och från mamma kom stöd att pröva alla tokerier jag kom på och att våga vara annorlunda. Kombinationen av trygghet och en skvätt galenskap har varit min främsta tillgång under hela livet.

I dag omsätts en del av denna grundfilosofi i det som i Pia Sundhages värld kallas ”spela på rätt fot” och är en hörnsten i hennes ledarskapsfilosofi. Där betonas vikten av det ömsesidiga beroendet och att göra varandra bra för att kunna prestera.

Fotboll som lagspel – och det mönster av samverkan och samarbete som är en förutsättning för framgång – fasci­nerar Pia Sundhage kanske mer än något annat.

– Att få en trupp eller ett lag att lita på varandra, acceptera de olika rollerna, understödja stjärnorna så att de kan leverera vid rätt tid och få stjärnorna att inse hur maktlösa de är utan sin omgivning – det är ett oerhört spännande arbete.

Utomstående beskriver oftast Pia Sundhage som ledare med ord eller begrepp som entusiastisk, tydlig, pedagogisk och med en betydande förmåga att få spelare att växa. Själv tonar hon ner alla överord, men sticker inte under stol med att hon tror stenhårt på sig själv och sina noga utprövade teorier.

– Jag tror inte så mycket på att lära av misstag. Det gör man säkert. Men jag föredrar det omvända – att leta efter det bra, det positiva och försöka upprepa och utveckla det. Och jag vill inte peka med hela handen. Jag vill att spelare ska axla ansvaret och verkligen förstå sin och andras olika roller och uppgifter. Att jag tjatar om det spelar mindre roll, det måste komma inifrån spelarna själva. Då fungerar det också när det är match.

Samtal som är en viktig del i byggandet av laget eller gruppen innehåller därför mycket frågor från Pia Sundhage. Avsikten är att få spelarna att formulera svar och inte bara tugga i sig ett budskap.

– Jag måste erkänna att jag själv har varit en plåga för otaliga tränare. Jag ifrågasatte och argumenterade om allt och ingenting. Det är bra att komma ihåg nu när det är jag som är vägvisare och den som går först och stakar ut färdriktningen.

Det var i Ulricehamn som Pia Sundhage började sin karriär, men i grannstaden Falköping hon tog steget från att vara ett underbarn till stjärna. Knappt 15 år gammal började hon i Falköping och det dröjde bara något år innan Jitex lockade henne till Göteborg eller rättare sagt till Mölndal. Och med åren samlade hon på sig rader av mästerskapsguld och cupguld liksom mängder av landslagsframgångar med EM-guldet som främsta trofé.

Förutom Jitex blev det också flera omgångar hos Hammarby, men också Lazio i Italien, Öster i Växjö och Statte­na har sett Pia Sundhage i sin tröja.

Några svindlande transfersummor fanns inte i dåtidens damfotboll. De finns inte i dag heller, även om verkligheten har förändrats.

– Jag fick fyra vinterdäck till bilen av Stig Svensson när jag gick till Öster, skrattar hon.

I dag är lönen ”något” bättre och drömmen att kunna leva som professionell tränare har blivit verklighet.

– Det var någon som på allvar föreslog att jag skulle satsa på en karriär som föreläsare eller konsult inom näringslivet när jag kom hem och haft de här framgångarna. Men det är inget för mig.

– Det finns ju inga bollar i närings­livet. l