Min mamma fick fast jobb som vårdbiträde vid 61 års ålder, när hon vickat ett antal år, eftersom hon var less att leva på en låg änkepension. Sedan cyklade hon om inte glatt så åtminstone tappert två mil om dagen fram och tillbaka till sjukhemmet med långvård, som det hette på den tiden. Efter pensionen hoppade hon in då och då – på kul.

Fast den där lilla kvinnan var ett unikum av spänst och seg styrka. Kanske min personliga förebild, att påminna mig om när jag leds över slitigt jobb, men inget för hela samhället att ta efter i krav och förväntningar på den arbetande kraften.

Jag associerade till min cyklande morsa när jag såg Raisas intensiva trampande i nya svenska succéfilmen Äta, sova, dö. Missa inte den. Fullständigt underbar.

Arbetslöshet, förtryckande myndigheter – och en mycket ond rygg skapar handlingens röda tråd.

Raisas pappa är byggjobbaren, som inte förmår försörja sig eftersom ryggen skadats. Han drar ändå till Norge för att jobba och en oförstående läkare läxar upp honom: Pengar är inte allt. Du ska inte vara så girig.

Unga Raisa – som vill och orkar jobba tio gånger mer än de flesta – får inte, sägs upp. Pappan som inte orkar, men måste får ingen sjukskrivning.

En bild av Sverige 2012.