Höstens varselsiffror kastar allt längre skuggor över den kommande avtalsrörelsen. Ericssons besked om kraftiga neddragningar (– 1 550 anställda) förstärker oron.

Ett tydligt tecken som leder tanken till krishösten 2008 är också arbetsbelastningen på Trygghetsfonden TSL. Antalet uppsagda arbetare som sökt stöd där har rakat ordentligt i höjden under hösten.

Det är mot den här bakgrunden som lönekraven just nu finslipas hos alla fackliga organisationer. Om en månad ska de fastställas och överlämnas till arbetsgivarna.

I takt med växande varsel och dystra profetior om framtiden så dämpas förväntningar och påverkas lönekrav. Just den effekten är precis vad arbetsgivarna hoppas på när de betonar oron och osäkerheten i bransch efter bransch.

Det är främst industrin och byggsektorn som hittills känt av varselvågen. Anställda inom ­andra sektorer har inte alls upplevt samma skarpa nedgång.

Varselsiffrorna för september (7 300 personer) har fått både externa bedömare och fackföreningar att känna en ilning av den skräck som fanns hösten och vintern 2008/2009.

Men parallellerna är – trots de höga varselsiffrorna – inte särskilt tydliga. Då hade det finansiella systemet så gott som brakat ihop, och utan fungerande kreditgivning fungerar inte affärslivet. Så ser dagens svårigheter inte ut.

Effekterna av den tilltagande lågkonjunkturen kan trots det bli nog så besvärliga. Avmattningen i en omvärld som försöker spara sig ur krisen innebär att efterfrågan sjunker på svenska produkter. Det innebär till syvende och sist att varslen ökar – liksom arbetslösheten.

Den heta diskussionen just nu handlar om vilka löneökningar företagen eller ekonomin som helhet tål de närmaste åren. Siarna på ekonomins marknad, Industrins ekonomiska råd och Konjunkturinstitutet, försöker så långt det går att undvika siffror i sina förutsägelser om avtalsrörelsens förväntade eller eftersträvade utfall.

I deras prognoser för de närmaste åren kan ändå en löneökningstakt på cirka tre procent utläsas. Och just löneökningar kring tre procent är aldrig någon djärv gissning.

Mönstret de senaste 15 åren visar att löne­kostnaderna stiger med cirka tre procent om året. Ibland blir det några tiondelar extra, en annan gång några tiondelar färre. Varför 2013 skulle avvika från det mönstret är svårt att förstå.

Huvudvärken på den fackliga sidan just nu handlar om att enas och uppträda likartat trots allt mer olika ekonomiska förutsättningar när förhandlingarna väl drar i gång. Men stalltipset kvarstår: Det etablerade mönstret består.