Här hänger allt på familjen

Det är tur att vi har mammas pension, annars skulle vi inte överleva, berättar den ensamstående mamman för mig när vi sitter i lekparken. Hon skulle inte klara av vardagslivet, vare sig praktiskt eller ekonomiskt, utan sin mamma som sambo.

Och inte mamman heller. Hennes pension på knappt 3 500 svenska kronor gör livet lite lättare för dotterns familj, men skulle knappast räcka att leva på om hon bodde ensam.

Mer än hälften av de italienska pensionärerna har en pension på under 4 500 kronor. Bara två av tio får över 9000 kronor. Därför är det inte ovanligt att barnen måste ta ekonomiskt ansvar för sina föräldrar på något sätt när den ena partnern dör, ofta genom att låta den kvarlevande föräldern bo hemma hos sig.

För här nere finns inga socialbidrag, väldigt få kommunala hyreslägenheter och inga bostadsbidrag. Pensionärer över 65 år har gratis sjukvård, men resten måste de klara av själva.

Den som är så sjuk att hen behöver vård har svårt att hitta en plats på ett sjukhem. Jag har flera bekanta som själva betalar för en person som bor hemma hos deras sjuka förälder och sköter om allt 24 timmar om dygnet.

De som inga barn har, eller vars barn inte vill ta hand om dem, tillhör dem som volontärorganisationerna tar med lite mat och använda kläder till. Om de nu har turen att ha en bostad som inte kostar något, annars blir de ännu en i de bostadslösas ständigt växande armé i ­Italien.

Visst, större delen av Italiens pensionärer slipper vara bostadslösa eller tigga mat. Men de allra flesta har svårt att få det att gå ihop på bara pensionen, och svårare lär det bli i framtiden när pensionerna ska bli ännu lägre.

Trots det är detta inget som italienarna oroar sig för. De är alla övertygade om att sonen eller dottern kommer att bo nära dem och ta hand om dem när det behövs. När jag och en italiensk väninna pratade om hur vi såg oss själva som pensionärer, tänkte jag mig själv som globetrotter – medan hon föreställde sig att bo intill sonen, ta hand om barnbarnen varje dag och i gengäld få den hjälp hon behöver när den dagen kommer.

Regeringarna gör ingenting, eftersom de vet att familjerna för det mesta hjälper fattiga pensionärer. Och familjerna går in och hjälper föräldern med den låga pensionen, eftersom det inte finns något alternativ.

Större delen av befolkningen tycker att detta är normalt och okej. Familjerna behöver far- och morföräldrars praktiska stöd, och är beredda att sedan gå in med hjälp när det behövs.

Visst finns det italienare som vill ha det annor­lunda. Men att vilja ha ett eget liv, utan alltför mycket inblandning från familjerna, är tvärtom nästan lite suspekt. Därför kommer säkerligen systemet med låga pensioner att hänga kvar länge än.

Kristina Wallin