Från normalt till vanvett

Riktigt bra teater kan ge samma känsla som jag skulle kunna tänka mig att Fritt fall på nöjesfälten ger. Agamemnons förbannelse på Galeasen utspelas vid en helt vanlig bardisk. Leif Andrée börjar småprata för sig själv om typ att man ska stå för vad man gjort och aldrig ångra sig. Sen bara störtar det rakt ner. I det kontrollerade, iskalla vansinnet.

Och den teaterupplevelsen blandades för mig samman med analysen jag nyss hade läst i den antihögerextremistiska tidskriften Expos senaste nummer, om hur mördaren Peter Mangs blev till. Och även med andra bra artiklar i samma nummer, som Annika Hamruds reportage från ett Bosnien där såren aldrig läker från när grannar massmördade varann. Där åtskillnaderna består

Expo bör man läsa. Och andra bra diskussioner kring högerextremismen, till exempel temablocket i senaste Arena, med analyser av skrivbordsrasister, extrempartier men också utblickar till andra delar av världen och till historien. Det bör man också läsa.

Högerextremismen är nämligen ett vanvett som sprider sig, i tomrummet efter att politiken dragit sig tillbaka. Det är osäkert på förhand vem den drar med sig, och vilka som drabbas, och på vilket sätt. Men den växer, på samma sätt som i den visa Zarathustra sjunger hos Nietzsche: ”Öknen växer, ve den som har öknar inom sig!”

Då måste man läsa in sig för att hålla koll, och för att öka beredskapen att gripa in. Många bra böcker utkommer även, se lista! Och LO har givit ut ett kunnigt studiematerial, skrivet av Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg.

Man måste läsa in sig därför att spektrumet är så brett: från den skojsamma vardagsrasismen till Mangs och andra massmördare. Och med mellanlägen som segregering av bostäder och yrken, eller lagstiftning och lagtillämpning ägnade att utestänga. Samt förstås de politiska partier vars idé är att skylla allt ont på vissa folkgrupper, med hatet som drivkraft.

Högerextremismen är kort sagt inte bara extrem, utan samtidigt salongsfähig, i sina mest anpassliga former. Och det där där den måste avslöjas. Ryckas masken av.

Så att det blir möjligt att sortera vad som är vad. Konstatera likheter och skillnader mellan nättroll, flyktingpolitiken och Lasermannen. Och sätta alltsammans i relation till uppdelningen av arbetsmarknaden och av var folk bor. Vilket är den värsta praktiska rasismen utan att därför nödvändigtvis informeras av en rasistisk ideologi.

Det finns ingen högerextremism förutan rasism. Det är nödvändigt med några att se ner på och låtsas hata. Men dess politiska konsekvenser är åtminstone på papperet mer kallhamrat kalkylerande. ”Vi måste hålla budgeten. Vi får inte skrämma bort stora väljargrupper.” Ungefär så går många resonemang.

Mitt förslag är att behandla alla former av högerextremism som en form av psykotiskt tänkande. Inte för att förneka dem och ta ifrån dem deras yttrandefrihet, utan för att förstå dem bättre.

Psykotiskt i bemärkelsen ett svartvitt tänkande som låter inre demoner ta över verklighetsuppfattningen.

I Norge har det kommit en helt anmärkningsvärt bra bok om massmördaren B. Författaren Aage Borchgrevink besökte Stockholm och Civil Rights Defenders häromveckan och samtalade om boken med Expos Daniel Poohl.

Tesen är att utan B:s uppslitande, nyckfulla barndom hade det aldrig gått ända därhän att han blev en massmördare, även om högerideologierna bidrog – liksom den motsägelsefria bubbla som var och en nu kan skapa sig i det nya informationssamhället genom att bara hålla sig med sagesmän som kan bekräfta ens egna vanföreställningar.

Beskrivningen av denna barndom bygger på offentliga protokoll och på psykoanalytisk anknytningsteori, som lär oss att bristande och/eller sadistisk föräldrakontakt kan ge grava personlighetsstörningar.

Den kunskapen kan vi använda för att förstå det enskilda fallet bättre (och även ta in Leif Andrées hissnande störtning i Christina Ouzounidis pjäs). Men frågan är, tänker jag, om vi inte även borde börja uppfatta de högerextrema ideologierna och mytbildningarna som personlighetsstörda. Deras giftiga lättkränkthet och grandiosa självuppskattning. En analys som då förstås inte bara kan användas på det bruna gänget och deras tysta anhängare, utan på alla former av extremism, våld och grovt tillyxad ideologi, till exempel Al-Qaida.

Och vad all denna kunskap ska leda till är ett förnyat samtal på nya villkor. Som inte utgår från floskler om ”invandringsproblemet” utan från det faktum att vissa medborgare systematiskt nedvärderas, på olika sätt och på olika arenor.

Ett samtal som inte förs uppifrån utan syftar till att även inkludera den andres perspektiv, hen som utesluts och hotas.

Exempel på en sån utveckling är Tintingate i kombination med debatten kring Stina Wirséns rasstereotypa figur i filmen Liten skär och alla små brokiga. Först var jag yttrandefrihetsupprörd och ställde mig på konstens sida. Sen blev jag överväldigad av alla vittnesbörd om det förtryck som ryms även i det mest harmlösa.

Ett annat exempel är Jonas Hassen Khemiris lilla bok Jag ringer mina bröder, som utifrån den misslyckade självmordsbombningen i Stockholms julhandel undersöker hur det tär på personligheten att tack vare sitt utseende och sitt språk vara en misstänkt figur, ett hot i allmänhetens ögon.

”Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak nyss. Jag var på väg hem när jag fick syn på en väldigt misstänkt individ. Han hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var täckt av en Palestinasjal.

Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild.”