Tufft för arbetslös i Italien

Utan föräldrarnas hjälp skulle de inte överleva. Simone Tesi och Michela Ammannati måste leva på en enda lön. Och de ser inte någon framtid för Italien.

Vi träffas hemma hos Simone och Michela, i en nyrenoverad lägenhet ute på landet strax utanför Florens. Lille Sebastian, snart två år, ligger och sover middag. De har som vanligt varit och ätit söndagsmiddag hos någon av föräldrarna.

– Just nu äter vi oftast hos någon av våra föräldrar även under veckan, men när jag var hemma mer var det mina föräldrar som betalade maten för oss. Simones föräldrar betalar för en av bilarna. Annars skulle det inte gå ihop, konstaterar Michela Ammannati, som just nu går en EU-betald kurs för arbetslösa för att få en licens som ger henne tillstånd att arbeta med matvaror.

Hon är egentligen gymnasieingenjör inom konstruktion. Det innebär att hon kan göra projekt för mindre byggnader och förbereda dokument för byggnadstillstånd. Tills två månader innan Sebastian föddes jobbade hon med detta, men krisen hade minskat jobbströmmen så mycket att hon redan då bestämt sig för att sluta.

– Jag var inte anställd på kontoret där jag jobbade, utan tvungen att ha egen firma, vilket är det vanligaste för den här typen av jobb även om man tjänar ihop en normal lön. Det blev för dyrt när det fanns så lite jobb, konstaterar hon.

Nu sadlar hon om alltså, och hoppas hitta jobb på någon bar, restaurang eller kanske matbespisning. Varje dag åker hon tre mil fram och tillbaka för att vara med på kursen. Hon får inga extra pengar för det och har ingen arbetslöshetsersättning.

Hon har skickat hundratals med jobbansökningar, men har inte fått napp. De enda jobb hon lyckats hitta har varit svartjobb.

– De flesta unga jag känner som är arbetslösa jobbar svart emellanåt. Det är de enda jobb vi får tag i, berättar hon.

Sambon Simone Tesi är träindustriarbetare, och det är hans lön de måste leva på just nu. 1 050 euro i månaden efter skatt, plus lite drygt 100 euro i familjebidrag. 1 150 euro minus bostadslånet på 570 euro, det ger 630 euro för hela familjen varje månad.

Det räcker inte till avgiften på drygt 150 euro för förskolan åt Sebastian, så far- och morföräldrarna turas om att ta hand om honom. Semestern är en eller två veckor vid havet, om föräldrarna betalar hus och resa. Gå ut och äta en pizza är en lyx de inte kan unna sig.

– Man går alltid och hoppas på att inget ska gå sönder, eller att något allvarligt ska hända. Med en enda lön lever man alltid på gränsen, säger Simone.

Fabriken där han jobbar går bra, även om de har mindre jobb än för några år sedan. Däremot ser han inte ljust på framtiden.

– Även vi blir tvungna att dra ner snart om det inte blir fart på ekonomin här. Jag ser mörkt på framtiden, för oavsett vem som vinner valet nästa år så kommer de att förstöra det som den nuvarande regeringen genomfört. Om fem år kommer vi att ramla ner i ett ännu större och mörkare hål än detta, tror Simone, som inte kommer att gå att rösta.

Både han och Michela tycker att den nuvarande premiärministern Mario Monti är betydligt bättre än någon av de italienska politikerna. De skulle gärna se honom sitta kvar, även om det blivit svårare att överleva rent ekonomiskt med de reformer han genomfört.

Deras egen framtid ser de lite ljusare på. Om Michela bara lyckas hitta ett jobb efter kursen kommer allt att bli lättare för dem.

– På två löner kan vi leva bra. Inte i lyx, men ett anständigt och ekonomiskt självständigt liv, förklarar Simone Tesi.

Michela Ammannati nickar instämmande.

– Jag kommer inte att kunna köpa byxor för 150 euro, men det gjorde jag inte tidigare heller, säger hon och skrattar.

FOTNOT: En euro är värd ungefär nio kronor, lägg på en nolla på alla eurobelopp i texten så får du en ungefärlig summa i svenska kronor.