Nä, hörrni!

Nu är det hög tid att tänka långsiktigt. Och att göra en omvärldsanalys värd namnet.

Den som går ut en klar natt nu under hösten och lägger sig ner där det finns få störande ljus och tittar rakt upp ser stjärnor. Många stjärnor.

Den som inte gjort det förr och dessutom använder en vanlig kikare kanske hickar till över mängden.

Snett uppåt på himlen går det liksom ett band med stjärnor, solar alltså. Det är Vintergatan och vår planet befinner sig utkanten av denna ganska obetydliga galax. Det tar ljuset 100 000 år från den ena kanten på denna galax till den andra. Vintergatan innehåller mellan tummen och pekfingret 400 miljarder stjärnor.

Men det finns fler galaxer.

Tidigare har forskarna på frågan om hur många det finns dragit till med 1 000 miljarder. Men i dag säger de att eftersom universum är oändligt så finns det oändligt många galaxer. Det låter ju logiskt – och obegripligt.

För några år sedan spanade kosmologerna in en galax som fick det vackra namnet Abell 1835 IR 1916. Det är den mest avlägsna galax som människan någonsin observerat. 13 miljarder år har det tagit dess ljus att nå forskarnas ögon på jorden. Det är ju en bit.

Det var omvärlden. Nu till det långsiktiga.

Jorden skapades för 4,5 miljarder år sedan. Frågan om hur det gick till kan vi ta en annan gång.

För att få grepp om alla dessa år placerar vi jordens skapelse på Sergels torg i Stockholm och drar en tidslinje till Poseidon på Götaplatsen i Göteborg och tänker oss att där han står är det i början av november 2012.

De 50 milen mellan städerna motsvarar alltså 4,5 miljarder år. Hänger ni med?

I början av resan från Stockholm till Göteborg händer inte mycket. Och det som händer går ytterst långsamt.

I höjd med Katrineholm kommer de första bakterierna. I Skövde börjar syresättningen av jorden vilket tar nästan en miljard år och når dagens syrenivå i Borås.

Vid samma tid uppstår också enklare livsformer och då påbörjas den process som tar 100 000 år för att döda växter och djur ska omvandlas till den olja som vår planet välsignats med.

Dinosaurierna gör entré knappt tre mil från Göteborg och dör ut i förorten Kortedala, sex kilometer från Poseidon. Vi, de ”moderna människorna”, återfinns på Avenyn 30 meter från statyn och Europa befolkas 4,5 meter från fontänen.

Så börjar människan tömma lagret av olja som skapades mellan Skövde och Borås. Och det har gått fort. På denna tidslinje började denna uppumpning lite drygt en och en halv centimeter från Poseidons tår. Och redan nu, en och en halv centimeter senare, menar många att denna gåva till mänskligheten håller på att ta slut.

Och nu då?

Det finns all anledning att vara optimist. Om vi inte ställer till det för oss.

Först om 900 miljoner år kommer solens allt starkare strålning att utplåna växtligheten på vårt lilla knappnålshuvud till jord. Och då är det förstås kört.

Men fram till dess har vi 900 miljoner år på oss för lammgrytor med rödvin, fotboll och goda böcker. 900 miljoner tillfällen att plocka tussilago på vårkanten.

Det är på tiden att allt det här diskuteras i lite större sammanhang. Varför inte på nästa LO-kongress till exempel, förslagsvis då under punkten ”Övriga frågor”. Och med uppmaningen till delegaterna att svara på frågan:

Hur ställer vi oss till detta?