Sprickorna ska lagas – till varje pris

LO:s val – vinna eller försvinna (10). Feministiska LO har snackat ihop sig och står enat i avtalskampen. Ordförande Karl-Petter Thorwaldsson – också han feminist – är stolt och nöjd. Men varför är tongångarna så muntra nu, över idéer som också diskuterades förra året? Och rår låglönesatsningen på lönegapet mellan könen?

På LO-kongressen i maj i år fick nyvalda ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson ett tydligt uppdrag: Ena LO! Vilket ombud som än tillfrågades om LO:s viktigaste uppgift fram­över svarade: Samordna avtalsrörelsen!

Ingen ville återigen bjuda arbetsgivarna på ett lyxigt smörgåsbord att plocka godbitar från enligt eget tycke och smak.

Förra veckan kunde så Karl-Petter Thorwaldsson presentera det alla väntat sig, med såväl Kommunals ordförande Annelie Nordström som IF Metalls dito Anders Ferbe nickandes vid sin sida.

En bred låglönesatsning, samma krontal till de lägstalönerna, och en försäkringslösning för föräldralön är innehållet i den gemensamma plattformen. Och framför allt: fjorton enade förbund.

– Det känns underbart att vi kan samordna oss, och vi är så överens mellan alla LO-förbunden om att köra stenhårt för jämställda löner på arbetsmarknaden, sa Annelie Nordström under konferensen.

Förra året tyckte elva förbund att jämställdhetspotterna var värda att ta strid för. Medan IF Metall, GS och Livs ansåg att en låglönesatsning oavsett kön var lika värd att ta strid för.

Splittringen var ett faktum.

Även om den upprörde många kom den inte som en blixt från klar himmel.

– Nej, mot bakgrund av det som hänt tidigare så kan man väl inte säga det, säger Per-Olof Edin, LO:s tidigare chefekonom (1984-2000) och en av tre författare till boken Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu.

Han pekar på en portalhändelse, när Metall 1983 bröt sig ur LO-samordningen. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, men tvistefrågan verkar bestå för Metall, numera IF Metall, säger han. Fast till en början är han självkritisk och skyller mest på LO, att huvudorganisationen blundade för Metalls specifika problem.

– Man måste lösa även de starka förbundens problem gemensamt, säger han.

Sedan beskriver han en utveckling där Metall, trots att LO försökte gå förbundet till mötes, ville gå sin egen väg.

– I dag har Metall mycket mindre inflytande över samhället och påverkan överhuvudtaget än det hade på 70-talet, 80-talet och 90-talet.

Försvagningen mötte Metall genom att sträva efter relativ styrka gentemot LO:

– Metall ville försvaga LO, men man höll det i en liten krets, säger Per-Olof Edin, som inte heller under sin tid som anställd på LO drog sig för att vara kontroversiell.

Under möten med folk från LO:s medlemsförbund sa han just detta: Metall vill försvaga LO. Och ingen protesterade, säger han.

I boken ges också exempel på hur IF Metall inte ville skicka sina ”bästa spelare” till LO. En person med Stefan Löfvens (tidigare IF Metall-ordförande, nu S-ledare) ställning skulle inte gå till LO, det hade inte hänt, säger han. Det hade ansetts som ett svek att gå till LO-ledningen – ett större svek än att bli vd för Teknikföretagen.

Men PO Edin säger att medlemmarna inom LO varken är rikast, bäst eller vackrast; de är många. Och för att utnyttja storleken behövs enighet.

När jämställdhetspotterna var som störst, 2007, gav det en tydlig effekt.

– LO bestämde hela löneprofilen på svensk arbetsmarknad då. Det var fantastiskt. Men sedan fick väl Stefan Löfven så mycket stryk internt att han inte orkade med det.

Christina Backlund, ordförande för Kommunals sektion 18 i Sollefteå, blev rejält besviken förra året över att IF Metall nobbade jämställdhetspotterna.

– Vilka signaler ger det? Är inte vi kvinnor inom Kommunal och andra förbund värda mer?

Själv har hon funderat i många år: Det finns så många familjer där mannen är metallare och kvinnan kommunalare, och mannen ser ju att kvinnan inte har så mycket i lön.

– Skulle man gått ut på arbetsplatserna så tror jag att IF Metall-männen skulle ställt upp. Jag tror att det var toppen i förbundet som inte gjorde det.

Nu tycker hon att det låter jättebra att LO-förbunden står enade inför avtalsrörelsen.

– Vi inom Kommunal har ju kronor redan och vi tycker att det är bättre för våra medlemmar, säger hon.

Kjell Krüger, ordförande för IF Metall i Skultuna, säger att ett problem är att arbetsgivare inom industrin kan vara virrpannor som inte bedömer kvinnor som lika bra som männen. Men det är inte fackets fel.

Från 80-talet minns han en man som arbetade med att packa varor, och som surnade till över en låglönesatsning som gjorde att kvinnor kom ifatt honom:

– Jag ska fan inte gå på kärringlöner, sa han.

Men det är 30 år sedan, säger han. Nu hör han inte sådant längre. Och inom IF Metalls yrken är det ingen skillnad i lön.

Därför är ett feministiskt initiativ i det här fallet en så jämn fördelning som möjligt, oavsett kön, säger han. Och det tycker han att förbundsledningarna borde ha varit överens om tidigare.

Ett problem med LO som Per-Olof Edin ser det är den svaga organisationen – ”en mycket tunn överrock”. En organisation som IF Metalls, med en starkt centraliserad struktur och makt över klubbarna, vore bättre.

– Jag säger: Skit i LO, de kan riva det där huset, så kan alla bli medlemmar i IF Metall, säger han.

Han säger det en kort tid innan LO presenterar sin plattform i vinterns avtalsrörelse och innan de presenterar sin senaste lönestatistik. Den visar att skillnaden mellan kvinnors och mäns löner ökat under de senaste två avtalsåren, 2010 och 2011.

Det är alltså i motvind som LO, enligt Annelie Nordström, ska ”köra stenhårt för jämställda löner”.

Annelie Nordström kallar modellen ett annat verktyg för att nå samma mål som jämställdhetspotterna. För Kommunals del ger det enligt förbundets beräkningar samma effekt som jämställdhetspotterna.

– Modellen är nygammal, definierar LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson, där det gamla är en låglönesatsning i krontal, och det nya är ambitionen att också dra med TCO – i framtiden.

Förra året gick det däremot inte att nå enighet kring ett sådant verktyg. ”Men nu ska man tycka att den är bra,” säger en kritiker.

Kanske behövdes det en rejäl spricka för att ambitionen att laga den skulle växa sig tillräckligt stark, resonerar en del.

Men vad är det då den feministiska (epitetet skrevs in i LO:s stadgar vid kongressen i våras) organisationen har enats kring? Vad skulle hända med löneskillnaderna mellan kvinnor och män om LO-förbunden fick igenom sina krav?

Omfördelningen innebär omkring 0,7 procentenheter mer till de lågavlönade avtalsområdena, enligt LO:s Torbjörn Johansson.

Men själva lönegapet mellan könen då? Där ger samordningen inga svar.

Kritiker inom LO och förbunden anser att svaret är för negativt för att belysas. Jämställdheten kommer att gå bakåt. En besvikelse framträder, men samtidigt vill ingen av dem framträda med sina namn, eftersom sammanhållningen är viktigare. Som en person sammanfattar det: ”Försvagas fackförbunden generellt så är det ett ännu större problem för kvinnor.”

– Löneskillnaderna kommer inte att öka. Hur stor minskningen kommer att bli beror på hur stort krontalet blir och hur man tillämpar det i praktiken ute på de enskilda arbetsplatserna, säger Anders Ferbe.

– Och det är klart att IF Metall vill ha ett starkt LO, säger han.