I vinter är det dags igen: 2,6 miljoner svenskar ska få nya löner och avtal. Och som vanligt sker den svenska avtalsrörelsen lite i skuggan av det som händer i Tyskland. Men den här gången är det snarare facken än arbetsgivarna som kan hämta inspiration och argument från avtalsrörelsen i vårt södra grannland.

Under det senaste decenniet har framför allt de svenska industriarbetsgivarna valt att lyfta fram tyska löneökningar som eftersträvansvärda, tyska arbetstider som ett mönster och öppningsklausulerna i kollektivavtalet som en nödvändighet också i Sverige.

De tyska avtalens popularitet hos arbetsgivarna är lätt att förstå. Under 2000-talet har de nominella löneökningarna i Tyskland varit mycket begränsade, så begränsade att reallönerna inte stigit alls under perioden 2000 till 2011.

Det klena ekonomiska resultatet för löntagarna framgår av en sammanställning av forskarna Thorsten Schulten och Heiner Dribbusch vid Hans Böcklerstiftelsens forskningsinstitut i Düsseldorf.

Men i år har pendeln svängt. Uppgörelsen inom tysk industri innebär löneökningar på över fyra procent i årstakt – och det har inte fått svenska arbetsgivare att peka särskilt ofta eller intensivt på just Tyskland.

I stället har de svenska industrifacken låtit sig inspireras av den tyska utvecklingen. Att det därför finns en tysk sväng också under vinterns svenska avtalsrörelse är tydligt. Men det är svårt att avgöra vilken betydelse den får. Mer avgörande är hur ekonomin som helhet utvecklas. Det gäller inte minst efterfrågan på svensktillverkade produkter i vår omvärld.

En fortsatt svag efterfrågan på svenska varor får med all säkerhet större betydelse för utgången av lönerörelsen och utvecklingen på arbetsmark­naden än impulser från den avslutade tyska löne­rörelsen.

Exakt vilken fråga med tyska förtecken som blir en del av den svenska avtalsrörelsen i vinter är därför svårt att avgöra på förhand. Men på både den tyska och svenska arbetsmarknaden är de lägsta lönerna ett återkommande problem.

Lösningarna ser emellertid helt olika ut och den tyska modellen innebär att frågan i hög grad överlämnas till politiken för lagstiftning. I Sverige är strategin den motsatta – håll politikerna borta, lyder stridsropet. Strategin är att försvara de lägst avlönades villkor med sammanhållning och lönekrav som stärker deras position.

I Tyskland är den stora frågan inte längre om utan när en nationell lagstadgad minimilön ska bli ­verklighet. Den fackliga kampen för att garantera en rimlig lägstanivå för timlönerna har nu pågått i sex år.

Det var DGB:s (tyska LO) kongress 2006 som formulerade kravet och fick en enig kongress med sig. Sedan dess har kravet finslipats och passerat ytterligare en kongress där uppslutningen var monumental.

Och under 2011 visade opinionsundersökningar i Tyskland att en överväldigande majoritet av befolkningen stöder fackets krav på en lagfäst minimilön på 8,50 euro – som skulle gälla i hela landet och i alla branscher.

Politiskt tog också kravet ett stort kliv framåt då det dominerande regeringspartiet CDU, under förbundskansler Angela Merkels ledning, uttalade sig positivt om en minimilön inskriven i lagen.

I takt med att kampanjen för att införa en lagstadgad minimilön växer sker också minigenombrott på regional nivå. Flera delstater, eller förbundsländer, har i år fattat beslut om att ställa krav på företag som tävlar om offentliga kontrakt. För att kunna vinna en upphandling måste företagen betala sina anställda minst 8,50 euro i timmen.

Det gäller Saarland, Schleswig-Holstein och nu ­senast var det Rheinland Pfalz som beslöt att alla företag som erbjuder sina tjänster inom regionen måste betala de anställda 8,70 euro i timmen – eller mer.

Något landsomfattande beslut om en statlig minimilön förväntar sig dock ingen inom tysk fackföreningsrörelse förrän efter valet 2013, men förberedelserna är i full gång och ett beslut kommer att få stor betydelse för mellan fyra och fem miljoner tyska löntagare som i dag arbetar på löner som är lägre än så.

Beslutet att kräva politisk hjälp för att skydda de svagaste på arbetsmarknaden var svårt att ta för den tyska fackföreningsrörelsen. Och under flera år var stödet för det politiska kravet ganska svagt bland främst industrifackförbunden med IG Metall i spetsen.

De såg den politiska inblandningen som ett fackligt svaghetstecken och ville under lång tid hålla politiken borta från lönerna. Men i dag omfattar alla fackförbund, oavsett bransch, kravet på en lagstadgad minimilön.

En fackföreningsrörelse som organiserar knappt 19 procent av arbetskraften ser ingen annan väg. När mindre än var femte löntagare är medlem i en fackförening väljer de tyska facken politiken för att skydda de svagaste på arbetsmarknaden.