Det finns en vision i LO:s avtalsansträngningar inför 2013 som saknats tidigare. Drömmen om ett utvecklat lönesamarbete mellan arbetare, tjänstemän och akademiker lever hos den nyvalda LO-ledningen och bland förbunden.

Att samtliga LO-förbund är ense om låglönesatsningar och en avtalsförsäkring som ger ett extra tillägg till alla föräldralediga mammor och pappor är viktiga pusselbitar inför vinterns förhandlingar. Och en avtalsmässig framgång som innebär att män i högre utsträckning tar mer ansvar för barn och familj skulle innebära ett stort och viktigt steg för jämställdheten.

Men det är förbundens tankar rörande löneframtiden som kittlar mest i de krav som presenterats. Att för första gången på mycket länge söka öppna lösningar tillsammans med tjänstemän och akademiker markerar ett nytt kapitel i LO:s lönepolitiska ansträngningar.

Och att skjuta kvinnors lägre löner i fokus, oavsett avtalsområde och utbildningsnivå, borde intressera en lång rad kvinnodominerade fackförbund. Också bland tjänstemän och akademiker.

Lönepolitiska diskussioner om gemensamma mål och aktioner liksom sammanhållning över huvudorganisationsgränserna har inte förts på evigheter.

Den öppna inbjudan från LO:s sida är därför spännande. Under decennier har lönepolitiken haft en uppenbar begränsning när det gällt att forma en gemensam löntagarfront som skapar verklig lönestabilitet på hela arbetsmarknaden.

I modern tid har diskussionerna förts inom respektive fögderi med industrin som enda undantag. Följden har föga överraskande blivit att industrin har och har haft ett avgörande inflytande på all lönebildning.

Där finns ett utvecklat samarbete mellan arbetare, tjänstemän och akademiker sedan decennier tillbaka. Till och med före industriavtalets tillkomst 1997 hade Metall och dåvarande Sif sökt sig nära varandra på viktiga avtalsområden.

Nu finns dock ett embryo till något större och bredare, något som sträcker sig utom och bortom industrins samarbete. Ambitionen som den presenterats av LO är en öppen inbjudan till samtal om hur förbund ska kunna kroka arm för att alla ska bli starkare och mer framgångsrika.

Men det är ingen enkel resa som den nyvalda LO-ledningen slagit in på. Här finns historisk misstro, prestige och annat som bromsar eller försvårar diskussioner. Men om de läggs åt sidan kan utspelet hösten 2012 markera en vändpunkt. Och ett stort steg kan komma att tas mot en gemensam syn på morgondagens lönebildning.