Lönerna på svensk arbetsmarknad ökar med i genomsnitt tre procent om året fram till 2015. Under samma period förblir arbetslösheten hög. Endast ett intimare samarbete mellan arbetsmarknadens parter och Riksbanken kan sänka arbetslösheten snabbt och påtagligt. Lägre löneökningar och lägre ränta är medicinen.

Så beskriver Konjunkturinstitutet i Lönebildningsrapporten 2012 förutsättningarna och prognostiserar det sannolika utfallet av den väntande avtalsrörelsen. Den berör nära 2,5 miljoner löntagare och genomförs under den kommande vintern och våren 2013.

Ett allvarligt hot mot eller en försvårande omständighet för att uppnå en snabbare återhämtning från den pågående lågkonjunkturen är den allt sämre matchningen på arbetsmarknaden. De lediga jobben blir allt svårare att besätta bland de arbetslösa. De saknar allt oftare rätt kvalifikationer.

För att komma till rätta med bristsituationen krävs politiska insatser och enligt KI har regeringen flaggat för ett flertal åtgärder i sin budgetproposition. Men än så länge finns inga åtgärder i gång.

Den bild som KI målar upp av tillståndet i omvärlden och påverkan på den svenska arbetsmarknaden är en dyster historia. Eurokrisen innebär en avmattning i efterfrågan på svenska varor och tjänster och det hämmar sysselsättningen inom exportbranscherna.

Den starkare kronan innebär också svårigheter att konkurrera på världsmarknaden och alternativen för företagen är antingen förlorade marknadsandelar på grund av prishöjningar eller lägre lönsamhet och bibehållna marknadsandelar. I båda fallen har det en negativ inverkan på den inhemska sysselsättningen.

Att KI trots alla invändningar landar i prognostiserade lönekostnadsökningar på cirka tre procent de närmaste åren bygger på historiska erfarenheter. I motsvarande konjunktursituationer tidigare, där vinstläget och sysselsättningen/arbetslösheten varit jämförbar, så har lönekostnadsökningarna landat på cirka tre procent om året. Det är därför ingen djärv gissning att förutskicka en liknande fortsättning.

Om parterna däremot bryter det historiska mönstret och sänker löneökningstakten och Riksbanken samtidigt sänker räntan – det är då en snabbare återhämtning är möjlig, enligt KI:s beräkningar.

Men önskedrömmen förutsätter samspel mellan parterna och Riksbanken och det har historiskt inte fungerat smärtfritt. Kritiken från inte minst fackföreningsrörelsen har varit hård när det gällt Riksbankens räntepolitik.

I sin analys av läget på arbetsmarknaden identifierar och analyserar KI en lång rad trender och tendenser.  Bland annat konstateras att lönekostnadsökningarna de senaste 15 åren varit så gott som lika i alla sektorer när både centrala och lokala löneökningar lagts samman. Det finns ett visst löneförsteg för offentligt anställda, men skillnaden är inte särskilt stor.

En tänkbar förklaring är just att de offentliga verksamheterna är mer tjänstemannatunga än näringslivet och att en något snabbare löneökningstakt för tjänstemän är en bidragande orsak till skillnaderna.

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor beskrivs också i KI-rapporten och samma insikt som tidigare framhålls: att huvudförklaringen till löneskillnaderna är att könen är ojämnt fördelade på olika näringsgrenar på arbetsmarknaden. KI konstaterar att takten i utjämning är långsam men att riktningen är tydlig. Gapet mellan könen minskar både bland arbetare och tjänstemän.