I våras hände något mycket märkligt här i Frankrike. Plötsligt ogiltigförklarades en 20 år gammal lag mot sextrakasserier på arbetsplatserna.

Under sommaren har parlamentet antagit en ny lag.

Men det juridiska tomrum som varade under några månader fick katastrofala konsekvenser framförallt för en stor grupp kvinnor. Tusentals rättsliga processer förvandlades till luft.

Tre kommunanställda kvinnor ångrade djupt att de hade vågat anmäla en före detta minister. Högerpolitikern Gérard Ducray dömdes som skyldig för sextrakasserier i första instans. Men han överklagade, och vände sig sedan till konstitutionsrådet och hävdade att lagen var ”luddig”.

Dramatiken efteråt berodde på att hans fränder valde att skrota lagen omedelbart. Fast det hade gått bra att vänta tills en ny hade tagit form.

Mannen, som anser att han ”bara raggat klumpigt”, går alltså fri eftersom det inte fanns någon gällande lag.

Det är svårt att bli klok på den här historien.

Frankrike var för 20 år sedan först i EU med att ange sexuella trakasserier på arbetsplatserna som ett lagbrott. Att lagen var dåligt formulerad har en förening som hjälper sextrakasserioffer påtalat många gånger.

Men det struntade beslutsfattarna i. Ja, tills en av de egna kände sig orättvist dömd.

Förklaringen är kanske att en del lagstiftare vill ge sken av modernitet, men egentligen inte kan och vill sätta sig in i vad sextrakasserier handlar om?

I somras inträffade en ”incident” i nationalförsamlingen.

Bostadsministern Cécile Duflot skulle svara på en fråga, iklädd mönstrad klänning. Hennes väg mot talarstolen ackompanjerades av ett himla tjoade från manliga högerpolitiker.

”Hon borde känna sig smickrad”, förklarade en av dem efteråt.

Det är knappast bara på högerkanten som man har svårt för gränser.

Dominique Strauss-Kahn, Internationella valutafondens före detta chef, skildras i franska medier som en av de mer flitiga raggartyperna. Ändå hade hans kamrater i Socialistpartiet ju på fullt allvar tänkt sig honom som presidentkandidat.

Men nu har Frankrike både en kvinnlig justitieminister och en kvinnlig jämställdhetsminister, som verkar ta sextrakasserier på arbetsplatser med större allvar än företrädarna.

Straffen skärps avsevärt. Och den nya lagen innehåller en tydlig definition av vad det hela handlar om:

Sextrakasserier behöver inte alls innebära att man är ute efter sex. Upprepade kommentarer eller kladdiga gester kan vara kränkande, och ett sätt att befästa sin makt över en underordnad eller en kollega.

Anna Trenning-Himmelsbach