Kronor eller procent – det är den avgörande frågan i vinterns stora avtalsrörelse. Striden gäller hur normen för löneökningarna ska fastställas.

Kraftmätningen förra gången innebar att löne­ökningstakten som förhandlades fram inom industrin på 2,6 procent blev allas lag. Detta trots fackliga försök att spräcka märket och få genomslag för en norm i kronor i stället för procent.

Avvikelserna från märket som noterades och accepterades var ytterligt få och innebar genomgående att fackförbunden ”betalade” sin högre löneökning med andra förändringar av avtalet. Summan av kardemumman blev att arbetsgivarens kostnader så gott som alltid stannade på 2,6 procent. (Se förra uppslaget.)

Undantaget är lärarna som i sin fyraåriga uppgörelse har löneökningar på 4,2 procent för 2012. Den löneökningen innebär inte heller någon bytesaffär där andra förmåner getts bort för att betala löneökningen.

Om uppgörelsen innebär en påtaglig uppvärdering av lärarlönerna är däremot osäkert. Avgörandet ligger i så många andra gruppers händer att det är för tidigt att sia om löneutfallet fram till 2016.

Utvecklingen av avtalsrörelsen under 2011/2012 blev alltså inte riktigt som fackförbunden hade tänkt sig på förhand. Det gäller särskilt LO-förbunden.

Deras ambition var att träffa löneuppgörelser som innebar mellan 0,5 och 1 procent mer till avtalsområden med lågt löneläge och stor andel kvinnor.

Men intern splittring satte krokben för planerna. Försöken att åstadkomma markanta jämställdhets- eller låglönesatsningar kom därför på skam. Fördelningspolitiskt hände ingenting under den senaste förhandlingsomgången.

Brända eller visa av erfarenheten är därför en ny enighet att vänta bland LO-förbunden, starkare och mer uttalad än tidigare. Med nyvald LO-ledning finns inget utrymme för schabbel. Samordningen är en förutsättning för fortsättningen.

Uppmarschen inför vinterns förhandlingar är i full gång. Ännu så länge är varken ambitionerna bland fack eller bland arbetsgivare konkretiserade, men det handlar om enstaka veckor innan kraven presenteras. Och allt annat än tydliga ambitioner från LO-förbundens sida att stödja de lägst avlönade vore en överraskning.

Bland arbetsgivarna är starkt försvar för en fortsatt lönenormering via procentsatser – och inte kronor – en självklarhet. Vid sidan av det är arbetsgivarna hittills mycket förtegna om vad som ska skjutas i förgrunden.

Men ökad flexibilitet ingår med all säkerhet som en del i avtalsliturgin i år också. Det gör den alltid.