Ett skrivar- och läsaräventyr

I Hundens paradis, den avslutande delen i Reidar Jönssons så kallade Hundtrilogi, funderar änklingen Ingemar Rutger på olika sätt att ta sig av daga. Av arbetarklasspojken Ingemar i Mitt liv som hund har det blivit en livstrött gubbe. Det går naturligtvis inte som han tänkt sig. Istället för att dränka sig vindlar han in sig i lika osannolika som komiska förvecklingar och absurda äventyr, samtidigt som författaren passar på att kritisera ett halvt sekels samhällsförändringar genom sin bittre hjälte, som dessutom sover och drömmer sig igenom sitt liv.

Jönssons nya roman kan uppfattas som en spin-off på den förra. Upplägget i Vad mitt öga såg är nästan identiskt med Hundens paradis, men här är det två äldre farbröder med livet bakom sig som bildar en pakt för att dö tillsammans. Första försöket misslyckas, istället hamnar de i det heliga landet Israel, självmordsplanen har nu blivit så avancerad att de räknar med att våldet mellan judar och palestinier ska stilla deras dödslängtan. Naturligtvis stöter de på hinder. ”Gör upp en plan och den går om intet”, står det att läsa i Talmud. Den ene i duon, konstnären Erik Lager, återberättar hela skeendet i form av ett förhör, inför israelisk säkerhetstjänst försöker han rentvå sig och vännen Efriam Godfrey från skuld i ett terrorbombdåd på hotellet där de bor.

Någon djupare inblick i det israeliska samhället erbjuds inte. Vill man veta något om den vanlige israelen eller palestiniern så hittar man inte det i denna roman. Då båda vännerna söker sig till extremerna, de åker på utflykt till de galna bosättarna på Golanhöjderna, de får kontakt med de lika vapengalna palestinierna i Gaza. Att redogöra för den invecklade intrigen är ogörligt men i den storpolitiska potten ligger en enorm gasfyndighet som en grupp skumma israeler försöker lägga beslag på, trots att den ligger under flera länder i Mellanöstern.

Men det finns motkrafter mot våldsupptrappningen. På hotellet får Erik av en slump kontakt med palestinska Nadia och judiska David som båda är berättelsens ljusgestalter. Ungdom som motarbetar våldet är det enda hoppet på en lösning av den långa konflikten, menar Jönsson om jag förstår honom rätt. I slutändan handlar fred i Mellanöstern om en strukturförändring, de gamla eliterna måste dö ut, den generation som löser konflikter genom att spränga bomber och hålla igång krig för att skydda egna intressen. Den unga majoriteten vill tänka på framtiden, lösa problem med icke-våld, de vill inte döda varandra. Här och där blixtrar det till i kärnfulla diskussioner där Jönsson låter sina hjältar säga och lyssna på kloka saker om det komplexa politiska läget: vassa iakttagelser av den israeliska demokratin, eller om en palestinsk maktelit som skor sig på konflikten. Romanen visar – trots bristen på realistiskt djup – den vanliga människans betydelse i det storpolitiska spelet. Mellanösternkonflikten kan begripas lika bra genom två bräckliga gubbar, som genom ett gäng intellektuella stjärnor på Ship to Gaza, ”tomtarna från den europeiska samvetsfabriken”, som Erik kallar dem.

Jag brukar ha svårt för buskisartade rövarhistorier där realismen är underordnad humorn och underhållningsvärdet, men Jönsson är helt enkelt en alltför bra författare för att trampa i de många klaver som ligger och väntar. Han undviker de flesta med andtruten briljans. Det är inte miljöerna eller den uppskruvade handlingen som övertygar, det är den muntliga berättarrösten. Jönsson är en stilist, han kan driva sin hantverksskicklighet till kanten av ett stup och sedan över stupet, och det märkliga inträffar att berättelsen liksom hänger kvar i luften, så länge berättaren inte låtsas om avgrunden. Till hans många kvaliteter som författare hör just berättarrösten, en annan är hans djärva stilistiska intelligens, en tredje är det gränslösa politiska intresset, oräddheten att röra sig utanför den svenska ankdammen.

Redan i debuten fanns utblicken mot världen. Endast för vita (1969) tar upp apartheid i Sydafrika och rasismen som samvetsfråga, i En väldig borg (1970) borrar han sig ned i den fascistiska mentaliteten i ett amerikanskt villasamhälle. Hemmahamn från 1973 blickar ut mot Jönssons klasserfarenheter som sjöman, som 16-åring gick han till sjöss.

Lars Furuland kallar Reidar Jönsson ”en alltigenom klassisk arbetarförfattare” och pekar på Folke Fridell och Kurt Salomonson som viktiga förebilder. Det kan äga sin riktighet i början av karriären då den unge autodidakten steg iland och blev vänsterförfattare under 70-talet. Romanen som ideologisk moteld, genomlysningen av det kapitalistiska systemet, besvikelsen på sossefacket och rörelsen, den skarpa blicken på arbetarklassen inifrån, allt finns där. Men sedan Mitt liv som hund har Jönsson gått sin egen väg och i min värld är just det receptet på en klassisk arbetarförfattare, jag tänker på Jan Fridegård som en litterär anfader. Redan i författarkollektivet Fyrskift på 80-talet – där han ingick tillsammans med Kjell Johansson, Gunder Andersson och Hans Lagerberg – var han snarare den burleske reformisten på tvärs än föredömlig realist och rabulist. Han hade svårt för att vara som en ”handrullad marxistisk cigarr bestående av de finaste bladen från de lärdas skrifter”, som det heter i Levande livet från 1976.

I sin berömda genombrottsroman slutade han undertrycka sin rika fantasi, fick fart på ett personligt språk fullt av ironi och galghumor, och vågade därmed närma sig sina egna svagheter som stoff. Hans nära förhållande till teatern och filmen kan vara en förklaring till att han fortsatt på den vägen, han har skrivit åtskilliga pjäser och i många år verkat som dramaturg och filmmanusförfattare. Det märks i hans senare böcker, som är dramatiska hellre än litterära, muntligt berättade som från en scen inför publik, hellre än gestaltade. Det ska hända saker i en Jönsson-roman och tempot är högt. Jag har fått för mig att ”äventyret” kan vara ett nyckelord för Reidar Jönssons författarskap. Det skrivna ska vara ett äventyr, både för läsare och författare. I Vad mitt öga såg lyckas han med det.

Tony Samuelsson