Att få ordet om det som inte går att prata om

“Hur kan man kalla det lilla litet och det stora stort – när allting i själva verket är ändlöst? Jag har för länge sedan upphört att bry mig om att skilja mellan stort och smått. För mig är en enda människa väldigt mycket. I en människa finns allt – man kan gå vilse i henne.”

Svetlana Aleksijevitj

Det verkar kanske lite väl hurtigt att ställa två nyutkomna intervjuböcker bredvid varann: den ena i Nobelprisklass, den andra mer inriktad på att gripa in i en politisk och facklig situation där allt står och väger. Den ena med minutiös stilkonst, den andra genomtänkt välformulerad men med ett slarvigt, brådskande tonfall.

Ändå har de nånting att säga till varann, Svetlana Aleksijevitjs bok om Sovjets kvinnliga hjältar under andra världskriget och Ingemar E L Göranssons rundresa bland fackliga företrädare, medlemmar och experter i dagens Europa: De ohörda.
I bägge fallen handlar det om att få ordet. Och om vad som händer då.

Och det handlar även om den lyhörda intervjuarens roll som katalysator, att hen sätter igång nånting genom sin blotta närvaro och tack vare sin specifika uppmärksamhet.

När Aleksijevitj som uppburen författare, med världssuccéer som Bön för Tjernobyl på meritlistan, började intressera sig för de frivilliga kvinnliga militärer som avgjorde andra världskriget genom sin uppoffrande insats, då satte hon igång en lavin av berättelser som fortfarande fortsätter, så länge dessa hjältar finns kvar.

Boken Kriget har inget kvinnligt ansikte, i föredömlig, tydlig översättning av Kajsa Lindsten Öberg, är daterad 1978–2004, för det var då Aleksijevitj gjorde de femhundra intervjuerna och sammanställde dem genom ett litterärt juvelerararbete till en komposition som överväldigar både genom sin musikalitet och genom de noga utvalda och talande detaljerna; samtidigt känns den enormt tidlös. Det är som om det moderna kriget beskrivs för första gången, med obrottslig respekt för alla dem som, uppfostrade innanför ett totalitärt system, ja hjärntvättade, valde att ge sig hän åt oändliga umbäranden – och de allra flesta dog ju och kan inte ens berätta.

Ingemar E L Göransson, en gång kulturansvarig på LO och nu en folkbildare av rang på sina egna villkor, har sökt upp människor med skiftande erfarenheter av den nyliberala hjärntvätt vi i Europa lever under – och som naturligtvis inte kan omtalas på samma dag som krigets dödskrafter. Men likheten ligger däri att det handlar om en tystnad som lyfts bort när till exempel banarbetaren Kjell Rosén får ge sin version av hur spårtrafiken såldes ut, och de allmänfarliga risker det innebär.

En tystnad som lyfts bort inom ramen för ett samtal och släpper in helt andra erfarenheter. Medan de höjdare som Göransson träffar är betydligt försiktigare och vaktar sin tunga, även om mycket intressant kommer fram även här, till exempel i samtalet med Tobias Baudin vid en tidpunkt i våras när han förväntades bli LO-ordförande.

Aleksijevitj bok har många och starka inslag av självreflexion, metodologiska och närmast filosofiska resonemang kring vilka krafter som släpps lös i dessa berättelser som bara har väntat på att få berättas, och som bara fungerar i enrum kvinna och kvinna emellan: finns det en tredje person närvarande växlar beskrivningen automatiskt över till en mer ointressant officiell version. Man får som läsare en stark upplevelse av att ideologin är en polisspion som sätter sig inne i våra huvuden och styr till och med hur vi uppfattar världen. Medan det fria berättandet rör vid sånt som annars inte ens går att medvetandegöra, den bortträngda nivå som psykoanalytikerna kallar “det reala”.

Och, som sagt, nånting liknande förnimmer jag i Göranssons trivsamma kaffebordssamtal eller tjänsterumsinteriörer, även om diskussionen förs på en mycket mer redig och genomreflekterad nivå.

Om Aleksijevitjs intervjupersoner bär på mångfaldiga trauman, av stalinismen, av kriget och av det förakt de hade att leva med när de återvände till återuppbyggnaden av Sovjet, så uppvisar de svenska och europeiska representanter som Göransson har sökt upp mer en stämning av att äntligen få prata om sånt de gått omkring och tänkt på länge. Även om utsikten över det återuppbyggnadsarbete som ligger framför oss om vi vill bygga upp den utförsålda välfärden sannerligen känns en smula mardrömsartad.

Jag tror att man kan säga så här, hela tiden med risk för att häda det ryska folkets insats för att rädda mänskligheten: Aleksijevitj skildrar kriget så som det är, och på samma gång hur människors omdömen förvrids av ideologier, hur maktpositioner lockar fram det sämsta i människan och hur kriget använder ondskan som bränsle. Och därför blir hennes mästerliga bok relevant överallt. I skildringen av den tyska arméns hämningslösa och illistiga mördande får jag till exempel en ingång till dagens Syrien, där Assad och hans bundsförvanter mördar sitt eget folk för att hålla sig kvar vid makten.

Och på samma sätt pumpar Kriget har inget kvinnligt ansikte in oväntad energi i Göranssons strävan att ta reda på vad som är på väg att hända med det samhälle vi byggde upp. För nyliberalismen är också ett slags främmande invasion, ett slags totalitarism, om än utan folkmord.

På så vis blir en intervjubok som redan från början är ytterst läsvärd, trots diverse mindre skavanker till följd av alltför snabb redigering, ännu mera brännande av att läsas ihop med en bok som påminner oss om att det alltid i grunden är vår mänsklighet som står på spel.