Tintin, upplysningen och komplexiteten

Nu har jag tänkt ett par varv till om Tintingate. Jag tror det ligger till så att bibliotekarien på Kulturhusets barnavdelning tog Tintin som ett exempel på vad som inte måste finnas där. Sen fick det som nyhet formen att han ville förbjuda Tintin. Dessutom var hans allmänna kringresonemang av det slaget som funkar bra i samtal men ser förfärligt ut i tryck.

Allt det där triggrade genast yttrandefrihetsförsvaret, som är heligt för mig och många andra. Att ingen får bestämma över vad nån annan ska kunna få tag i att läsa, eftersom det är en av frihetens centrala dimensioner – själva den principiella obegränsningen.

Så rätten att som tjänsteman (eller för den delen kulturredaktör) göra ett urval ställdes mot den universella rätten att fritt förkovra sig. Därför att Behrang Miri gick för långt och föreslog att det som inte är lämpligt bör rensas ut, vilket förstås går utöver hans befogenheter att avgöra.

Han hade kunnat säga: ”Vi har inte plats för allt, så vi har valt ut en massa bra grejer som vi tror på, konstnärligt, moraliskt och politiskt.”

Men sen tillkommer dimensionen ras och kolonialism. Samhället och världsordningen bygger på att vissa människor sorteras ut som mindre värda på grund av vissa lättfattliga yttre kännetecken. Där ”mindre värd” betyder att man får sämre chanser att tillvarata sina rättigheter, medan risken att utsättas för förföljelser och våld ökar avsevärt.

Det finns helt enkelt inte plats för alla vid köttgrytorna. Och de som jagas bort jagas bort på ett systematiskt sätt, som är både våldsbaserat och ideologiskt, på en skala från macheteslakt till salongsmässiga lustigheter, och med oförnekliga kopplingar till att slaveri och plundring historiskt sett utgör grunden till att världen ser ut som den gör.

Och det där handlar om mycket mer än den universella rätten att fritt förkovra sig; det handlar om den universella rätten att få leva.

Så när nån känner sig kränkt av en barnbok ska hen inte begabbas och kallas prinsessan på ärten. Det finns en blodig historia bakom, och även i vårt samhälle en systematisk devalvering av enskilda människors värde på grundval av yttre kännetecken – och i förlängningen handlar det inte bara om hudfärg och kön utan även om sånt som hur man för sig och hur man pratar. (Läs t ex Rickard Jakbos artikel om White trash-rasismen i LO-Tidningen.)

Man kan därför mycket väl tänka sig ett specialbibliotek där hela denna fasansfulla bakgrund lyftes fram, och de former den tagit sig genom historien. Eller omvänt ett barnbibliotek som förklarar sig rasismfritt, med en gräns dragen mot omvärlden, i ett slags underförstådd överenskommelse med besökarna. Eller nån annan institution som gör ett urval och står för det – men utan att därför som Miri göra sig till talesman för nåt slags universellt giltigt omdöme.

Han kan förstås ha åsikter och uppfattningar i egenskap av privatperson. Men som chef kan han inte göra mer än att försvara sitt urval och framhäva dess förträfflighet. Men knappast kräva av andra institutioner att de ska göra samma urval. Och det gör de ju inte heller.

En sån frizon skulle ha uppenbara poänger, inte minst som uppfostrare på lång sikt av den grymma omvärlden runtomkring. Den skulle vara ett sätt att framhäva rasismens allestädesnärvaro i övrigt.

Sen tillkommer den dimension som i debatten kretsar kring anklagelsen att upprördheten härrör från vita män med makt som försvarar sina privilegier genom att stingsligt försvara Tintin. Tyvärr är ju den analysen också rasistisk, i den meningen att den förenklar till kulturella stereotyper och därmed fråntar de kränkta vita männen rätten att ideologiskt försvara sin position.

Kan det vara så att ramen för hela diskussionen är en kamp om rätten till komplexitet och fördjupning i ett överstressat medialandskap? Rätten att inte bli reducerad till en karikatyr? I så fall tillkommer ytterligare en dimension. Med “överstressat medialandskap” menar jag att yttranden och konstverk kan blåsas upp till ideologiskt laddade symboler och spridas över ett språkområde eller över hela världen på nolltid — till exempel just den här intervjun med Behrang Miri och dess överraskande spridningseffekter.

Icke desto mindre är beskrivningen av “det vita raseriet” glasklart relevant i det här fallet. Kränktheten inför utsikten att kanske måsta ge upp ett naivt förhållande till t ex Tintin är en täckmantel för rädslan och prestigeförlusten i att kanske måsta ge upp ett naivt förhållande till en världsordning man själv tjänar på, på andras bekostnad.

Och i det perspektivet kan Behrang Miris överilningar få den goda konsekvensen att den allmänna naiviteten har urholkats ännu lite mer. Kanske, beroende på hur debatten fortsätter och utvidgas.

En sak jag skulle vilja bidra med är att förtydliga yttrandefrihetens roll i dessa sammanhang, som blir alltmer invecklade ju mer man betänker dem. Den kan ju nämligen också upphöjas till karikatyr, till en symbol det går att gömma sig bakom för att slippa undan att ompröva sin egen ideologiska position.

Men yttrandefriheten är en uppfinning, nånting som tillkommit under historiens lopp och vars existens aldrig är självklar. Det är rätten att säga, tänka och läsa vad som helst som möjliggör kritik av sakernas tillstånd och därför kommer den rätten först, åtminstone sen livhanken räddats (men de där två sakerna hänger ihop). Man kan tänka på den som en apparat och inte bara ett abstrakt ideal. Då blir yttrandefriheten mycket svårare att gömma sig bakom för den som till exempel förordar vissa folkgruppers underlägsenhet, underordning och/eller utrotning.

Och är inte Tintin, som person och som mytologi, en god representant (bland flera) för hur yttrandefriheten fungerar? Den nollställda iakttagaren, driven av ett rättvisepatos, som hamnar i förvecklingar, och vars insats när berättelsen är över har lett till att vissa små framsteg gjorts i vad vi kan kalla Upplysningsprojektet – denna långdragna och alls inte rätlinjiga politiska process, vars förutsättning är att yttrandefrihetsmaskinen fungerar.

Det här blev långt. Men vad jag tror mig ha bidragit med är tanken att yttrandefriheten i vår tid måste ta sig formen av att gå in i den historiska komplexiteten kring varenda fråga som av outgrundliga skäl blir ideologiskt laddad, att vända sig mot karikatyrerna (först och främst genom att benämna dem som såna) och på så vis motsätta sig tanken att det skulle finnas ett enkelt ställningstagande, när så pass många dimensioner är intrikat inblandade.

Att bejaka den historiska komplexiteten, och utifrån det, om man har en maktposition, göra ett begränsat urval och sen stå för det. Stå för att det är begränsat. Och sen utifrån den självständigheten utmana andras urval. Till exempel genom att lyfta fram vad de har glömt, uteslutit. Vilka de har sårat.

Det slår mig som så ofta att denna “historiska komplexitet” på ytan blir en veritabel spegellabyrint, där vissa positioner och karikatyrer återkommer, fast med omvända förtecken. Alla är kränkta. Alla är missförstådda. Men maktordningen tilldelar dem olika styrkeförhållanden, och det är den ojämlikheten som måste vara med i helhetsbilden. Annars blir debatten med nödvändighet fragmenterad och inga positioner har förändrats.