”Det är inte personer, tider eller platser det är frågan om, utan det tillstånd som det här samhället försätter sina medborgare i, leta där så finner ni svaren. Men det skulle ni aldrig våga.”

Teatergruppen Gruppen från Stockholm dramatiserar i pjäsen Men det skulle ni aldrig våga statistik från SCB och andra offentliga källor. Texten är skriven av Astrid Menasanch Tobieson, som även regisserat. Huvudpersonen ”Jag” spelas i dubbel uppsättning av Bianca Kronlöf och Elin Söderquist.

Citatet ovan växer fram skrivet med krita på väggen medan föreställningen pågår. På motsatta väggen finns även fotnoter med källhänvisningar, som ibland aktualiseras genom att skådespelarna håller upp runda, racketliknande skyltar med siffror.

Att göra stora siffror begripliga är ju ett vällovligt uppdrag, särskilt inom journalistiken. Att t ex som i pjäsen jämföra alla som drabbas av biverkningar av insomningsmediciner med invånarantalet i Vaxholms kommun.

Men projektet spårar ur. Och det är både förståeligt och bra. Den pedagogiska ambitionen övermannas av häpnad över hur många som drabbas av den pågående politiken och tar istället formen av inlevelse och utlevelse. Matkastning så att de ibland ofrivilligt halkar i köttfärs och äggula. Berättelser om barn med fattiga, galna mödrar. Etc, etc, ständigt uppfinningsrikt.

Uppsåtet att åskådliggöra statistik med stolar i olika färger övergår i panikartad ommöblering med sånginslag. Klädombytena och de överraskande entréerna blir alltmer nervösa. Och det är just i det uppskruvade tempot som samhällstillståndet blir så förkroppsligat.

Till slut blandas även publiken in för att få utlopp för de känslor som rörts upp. Under en guldduk avtäcks vad som framhålls som både grundproblemet och orsaken: kvinnoföraktet, från män, från kvinnor och mot sig själv.

Det är som att säga att ekonomin, fördelningen av resurser och chanser, bara är ett epifenomen till mer grundläggande psykologiska mekanismer. Vilket kan diskuteras. Men medan föreställningen pågår är det en övertygande analys. Och uppfordrande. De bägge Jag tar till sig utsattheten så kroppsligen att de erövrar rätten att tala och skaka om.