Normen för löneökningarna under 2012 har hittills varit skriven i sten. Allt sedan industrins framförhandlade avtal har efterföljarna fått nöja sig med samma 2,6 procent i årlig löneökning.

Men i går ändrades bilden.

Med läraravtalet etablerades en ny siffra för löneökningstakten 2012 och den var avsevärt högre eller mera precist 4,2 procent. Och till skillnad från andra grupper har lärarna inte betalat de högre löneökningarna med försämringar av andra villkor i avtalet.

Bland lärare som levt i tron eller förhoppningen om än mycket högre löneökningar togs uppgörelsen emot med burop och protester, hot om protestmarscher och avgångskrav riktade mot de två fackledningarna.

Reaktionerna väcker frågan om vilka förväntningar som funnits bland lärarna allt sedan i våras, då förhandlingarna intensifierades. Om någon på allvar trott att kravet på 10 000 kronor mer i månaden skulle förverkligas i ett slag – ja då blir besvikelsen begriplig. Men var finns realismen i betraktandet av verkligheten?

Avtalet som skrevs under i går var ett genombrott i förhållande till den löneökningsnorm som styrt utvecklingen på arbetsmarknaden under 2012. Genombrottet uppmärksammades och kommenterades dessutom blixtsnabbt på den övriga arbetsmarknaden. Bläcket hade knappt torkat på uppgörelsen innan Akademikerförbundet SSR gratulerade lärarfacken till framgången och konstaterade att industriavtalet inte längre är ett absolut märke för andra parter på arbetsmarknaden. Särskilt glädjande anses resultatet vara med tanke på att båda förbunden är starkt kvinnodominerade.

Att uttalandet om den upphävda normen rymmer en stor portion förhoppningar är uppenbart. Det är för tidigt att värdera betydelsen av den signerade läraruppgörelsen. Men en sak är säker. På sin egen sektor, kommuner och landsting, får arbetsgivarna det svettigt framöver när andra grupper med samma självklara rätt som lärarkåren kräver uppvärderingar av sina ”felavlönade” medlemsgrupper.

Hänvisningarna till lärarnas avtal kommer att vara legio och hur Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, ska klara av att övertyga alla andra grupper om att inte snegla på eller åberopa läraravtalet är i skrivande stund minst sagt osäkert.

Avtalsförhandlingarna 2013 blir därför med största säkerhet en rysare inom den offentliga sektorn och det är först då som läraravtalet kan utvärderas på riktigt. Om andra grupper accepterar satsningen på lärarna utan krav på kompensation – ja då har konstruktionen och satsningen lyckats. Åtminstone om det betraktas som ett första steg på väg mot en kraftig lönemässig uppvärdering. Men hur det blir med den saken vet ingen i dag.

Svårigheten att överblicka den fyraåriga uppgörelsen är just att den är fyra år och att den de avslutande åren inte innehåller några garanterade löneökningar. Förhoppningen är att trycket ska vara så starkt på kommunerna att uppvärderingen av lärarkåren ska fortsätta år efter år. Konstruktionen med en uppsägningsklausul i avtalet redan år 2014 var därför avgörande för lärarfackens ja till avtalet.

Det är viktigt att påpeka att prognoserna för lärarnas löneutfall under avtalsperioden är just prognoser eller förhoppningar. Det finns som bekant andra grupper på samma sektor som också gör anspråk på de lönekronor som finns.