Sluta utgå från kollektivet!

Fackets medlemsras är oroande, eftersom den svenska modellen med representation förutsätter att en stor andel av de anställda går på kollektivavtal, anser Almegas vd Jonas Milton.

– Täckningsgraden är relativt hög, men det beror på att vi arbetsgivare håller den uppe. Det är på ett sätt paradoxalt, att det är vi som är garanter för modellen.

Varför är det paradoxalt?

– Ja, alltså det är ju lite ovant, man har alltid fått för sig liksom att det är arbetstagarsidan och den fackliga organisationen som bär modellen. Det har alltid varit så att facket med stöd av konfliktåtgärder och annat har tvingat in arbetsgivarna i kollektivavtal, men i stor utsträckning är det inte så i dag. På så sätt kan man se ett systemskifte.

Skulle fack och arbetsgivare kunna arbeta mer gemensamt för kollektivavtal?

– Ja, det skulle man. Och en viktig sak för att den här modellen ska fortsätta frodas och utvecklas, är att den produkt man tillhandahåller uppfattas som vettig, också av moderna företag och moderna medarbetare.

Men där har ni kanske olika uppfattningar?

– Ja, men i stort måste man ändå ha en gemensam grundsyn att kollektivavtalet inte ska uppfattas som något som arbetsgivare till varje pris ska värja sig mot.

Men ni har redan många avtal som ni är överens om, som ni kan utgå från i ett gemensamt arbete för fler kollektivavtal?

– Det finns fortfarande väldigt mycket att ändra på. Det största hind­ret för företag att ansluta sig i dag är lönebildningen. Garanterade lönehöjningar alldeles oavsett prestation upplevs som mer och mer problematiska.

Hur skulle LO:s optimala utveckling se ut?

– En av många åtgärder är att tänka om när det gäller sättet att sätta lön på medarbetare. Det kollektivistiska synsättet, att LO inte har det individuella perspektivet på sina medlemmar, skiljer sig väldigt mycket mot tjänstemannasidan. Vi har inte annor­lunda synsätt på medarbetaren bara för att den är arbetare eller tjänsteman.

Ett argument är att en specialist med högre utbildning har lättare att tala för sin egen sak.

– Jag vet att arbetsgivare inte resonerar så. Om man bedömer det som en risk, så får väl LO säga så här: ”Vi vill ha ett individuellt synsätt, men vi vill säkra att det inte blir godtycke i relationen.” Det tycker jag vore en väldigt behjärtansvärd inställning.

Hur säkrar man då att det inte blir godtycke?

– Man säkrar att man har lönesystem och processer som är kvalitetssäkrade, där man har bra insyn och kan kontrollera.

Finns sådana, om chef och anställd ska prata lön person mot person?

– Ja, ja! Vi är ju lika angelägna om att de ska finnas.

Borde facket göra fler individbaserade åtgärder, demonstrationer och annat? Skulle arbetsgivarna lyssna mer då?

– Nej, det tror jag inte. Vi lyssnar mycket på fackliga organisationer i dag, men det jag saknar är framtidsdiskussioner.

Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren anser att ombudsmän och förtroendevalda har en problematisk roll.

– Ja. De borde gå från att företräda till att vara stöd i den lokala processen, det är så ungdomar vill ha det. De vill inte att någon annan sitter och bestämmer lönen. ”Jag vill prata med min egen chef”, tänker de. En förklaring till att man tappar medlemmar är den kollektiva lönen. ”Du är svag, du fixar det inte själv, vi ska göra det åt dig.” Det tilltalar inte ungdomar.

Alla ombudsmän som jobbar i LO-borgen i Stockholm, vad borde de göra?

– Delta i idédebatten om moderna kollektivavtal. Hur ska kollektiv­av­talen se ut om tio år? Den debatten känner inte jag att man har i Borgen.

Är det självklart att modernisering handlar om individuella och lokala löner?

– Jag ser trycket bland våra medlemmar, så ja, jag tror det är oundvikligt att vi går ditåt, men det är väl bara bra?

Facket borde helt enkelt tycka lite mer som arbetsgivarna?

– Nej, det tycker jag inte. Utvecklingsarbete är viktigt, vi försöker hitta en gemensam plattform. Men eftersom du frågar så rakt som du gör så tycker jag att just lönebildningsfrågan …

Jo. En annan sak. Forskaren ­Adrienne Sörbom framhåller (i förra veckans Arbetet) Almega som ett exempel på förnyelsevilja i organisationen Svenskt Näringsliv. Kan LO lära något av det?

– När vi bildades kände våra huvud­män att tjänstesektorn måste ta ett kliv framåt, det gällde frågan om lön och andra villkor som rör oss. Det är riktigt, vi har klivit fram och blivit tunga i många frågor.

Skulle LO kunna innefatta en motsvarande centralorganisation?

– Det har jag inga synpunkter på. Men LO är ju traditionellt tung inom industrisektorn så det är ju bra att man uppmärksammar det nya som sker inom tjänstesektorn. Det tycker vi bara är bra.

FOTNOT: Almega är den stora arbetsgivar­organisationen för tjänstesektorn. Ett 60-tal olika branscher finns representerade bland de fler än 10 000 medlemsföretagen.