Realityroman om vedstöld

Det är stört omöjligt att inte tänka på TV3:s realitysoppa Grannfejden, programmet som syftar till att tittarna ska förfasa sig över ociviliserade medborgare som lika bittert som envetet grälar om skitsaker, istället för att ställa sig över och utanför sig själva – och lägga ner stridsyxan för gott. Sådana tv-serier, liksom Lyxfällan och Du är vad du äter, blir behagliga att titta på för att de får oss att tänka på oss själva som lite bättre och ädlare. Mer sansade och medvetna än ”de där andra”. Men, frågan är om vi överhuvudtaget skulle titta om där inte också fanns igenkänning?

När Kent Lundholm, arbetarförfattare och västerbottnisk berättare, skriver en hel roman – Vedtjuven – som handlar om en till synes banal och absurd grannkonflikt, tränger han in i ämnet från ett annat håll: inifrån. Läsarens bekväma utifrån-blick på grannskapets osämja upphävs, och istället tvingas man fundera: kan jag förstå det här? Vilka bevekelsegrunder har människor som råkar i luven på varandra – egentligen?

Rubert Persson och Adrian Johansson kan inte lägga ner stridsyxan. Rubert kan förresten inte lägga ner någon yxa överhuvudtaget, för han har vigt sitt liv åt att samla ved. Bokstavligen vigt sitt liv åt det stadigt växande vedberg på gården, som han omsorgsfullt travar dagarna igenom. Ibland om nätterna också. Han är gammal kronotorpare, men som pensionerad sådan har han all tid i världen att ägna sig åt veden, och det gör han. Hustrun Hilda träffar han när hon ställer fram maten på bordet, det är ett ordlöst och kargt äktenskap som hålls samman av den djupa kristendom de båda delar.

Adrian är hemmansägare, högre i rang än sin granne, som lättjefull och alkoholiserad ägnar hembränningsapparaten i gårdshuset all sin uppmärksamhet. Klasskillnader och direkta olikheter i arbetsmoral och livshållning, gör att de båda männen ser upp och ner på varandra om vartannat. Och hade det inte varit för att nödåret 1974 när västvärlden drabbas av en energikris, hade de kunnat leva i passiv oförsonlighet i evighet amen.

Men Rubert har orimligt mycket ved, och Adrian har ingen – så därför stjäl han för husbehov av sin granne. Detta är storyn i Lundholms roman, konflikten allt kretsar kring, och man kan inte annat än beundra tilltaget att skriva en hel bok om två gubbar som bråkar om ved. Lundholm verkar i den västerbottniska berättartradition som skildrar undantagstillståndet som livet i inlandet verkar utgöra (för den som anser sig befinna sig i civilisationens mitt), och han gör det med den äran. Och det är fascinerande att se hur en person som Rubert kan gå så helt upp i en enda sak, och hur detta i sin tur kan provocera någon annan, en Adrian, så mycket.

Ändå tycker jag inte att Lundholm lyckas ge mig några tillfredsställande svar på de frågor som en sådan här inifrånskildring väcker. Kan jag förstå det här? Nej, egentligen inte. Vedtjuven förmår inte riktigt lämna skrönans form, och Lundholm lyckas inte helt med att ta Rubert och Adrian ut ur deras tilldelade roller. Att de äkta makorna Hilda och Gertrud gör allt de kan för att få sina tjurskalliga män att tänka om, tänka nytt, hjälper inte – jag väntar bara på att Robert Aschberg ska kliva in på scenen och be herrarna ta varandra i hand.

Therese Eriksson