En journalistisk skandal

I dagarna släpps den tidigare DN-journalisten Ann-Marie Åshedens bok om Hans Holmérs roll i Palmeutredningen återigen i bokhandeln.

Den första upplagan blev ju indragen efter ett mindre men väl så allvarligt faktafel.

Intresset för hennes bok har främst handlat om ifall det är så smart att försöka försvara Hans Holmérs så uppenbart förvirrade tankegångar som chef för Palmeutredningen.

Men i bakgrunden ligger någonting betydligt värre, det kanske största bottennappet i svensk journalistik över huvud taget.

För att börja från början.

Under sin tid på Dagens Nyheter hade Ann-Marie Åsheden återkommande hemliga möten med Hans Holmér medan utredningen pågick.

I dag 25 år senare vill hon försvara Hans Holmér huvudspår och visa att det fanns ordentlig bäring i detta huvudspår, det så kallade PKK-spåret enligt vilket kurdiska fanatiker låg bakom bordet på Palme.

Tyvärr är detta spår ett lika stort magplask nu som det var då.

Redan dagen då en berusad före detta fånge ringde på hos Hans Holmér och sa att han minsann visste att det var kurder som skjutit Palme borde spåret ha avskrivits.

Men Holmér tog vägen över rättsvidriga avlyssningsaffärer och insmuggling av vapen innan han slutligen avgick.

Men Ann-Marie Åshedens skriverier i Dagens Nyheter grundlade en annan skandal, en journalistisk skandal.

När Ann-Marie Åsheden skrev saker som hon inte kunnat få veta från annat håll än direkt från utredningens inre kärna lyckades nämligen JK, Justitiekansler Hans Stark få Stockholms tingsrätt att  beordra Åsheden att avslöja sin källa.

Det var inte så förvånande i sig. Svensk yttrandefrihet och grundlagsskyddat källskydd till trots är det knappast överraskande om makten i avgörande skeden kan hitta kryphål för att slita ut uppgiftslämnare i ljuset.

Nu var det skrivna naturligtvis inget hot och definitivt inget avgörande för rikets säkerhet. Begäran verkar snarast ha varit ett resultat av justitiekansler Hans Starks naiva övertro på sin egen betydelse.

Men det riktigt allvarliga var att Ann-Marie Åsheden också lämnade ut sin källa. Inför sittande rätt och i direktsändning pekade hon frankt ut Hans Holmér som sin uppgiftslämnare.

Att avslöja en källa på detta sätt är naturligtvis fjärran från alla journalistiska grundprinciper, och här får DN:s redaktionella ledning och DN:s dåvarande chefredaktör Christina Jutterström ta på sig ett mycket stort ansvar när ledningen så enkelt kastade all professionalism över bord och gav Ann-Marie Åsheden rådet att samarbeta med rätten.

Kanske säger det någonting om tidsandan. Hans Holmér hade ju själv sagt att han inte hade någonting emot att bli utpekad och undfallenheten gentemot makten och ryggdunk och skål och vägg var ofta förhärskande.

Men mest säger det någonting om hur inkompetent DN:s redaktionsledning då agerade.