Vad det är att vara underklass

”Fattiga människor bär sina plågor var för sig, eftersom de var för sig står anklagade för sina (självförvållade) nederlag och olyckor (som drabbar dem var för sig).”

Vid en ålder när de flesta är mer än skröppliga turnerar Zygmunt Bauman (född 1925) runt i världen och i tidningsspalterna med ständigt uppdaterade analyser av vart mänskligheten är på väg. Förra året besökte han Stockholm. Läs ett referat från föreläsningen.

Man kan säga att han har tre huvudteman som han varierar och knyter ihop på olika sätt. Ett är de intellektuellas ansvar, och en problematisering av samhällsvetenskapens kritiska roll. Ett annat är en samtidsdiagnostik som handlar om vår vilsenhet i en värld där allt är flytande och inget beständigt. Men hans djupaste engagemang är ändå hos dem som hamnat utanför samhället. Deras roll har han utförligt beskrivit, alltid med förintelsen som horisont för vad det innebär att bli berövad sitt människovärde.

Den senaste boken av det tiotal som finns på svenska heter Collateral damage. Social ojämlikhet i en global tidsålder och består av föredrag och andra tillfällighetstexter, samtliga upplysande och tankeväckande. Men jag tänkte rikta in mig på en text som ursprungligen stod att läsa i programbladet till en uppsättning av Alban Bergs modernistiska operaklassiker Wozzeck.

Wozzeck är den förtryckte soldaten som till synes utan motiv mördar sin fästmö. I inledningsscenen rakar han sin kapten och sjunger en aria ”Wir arme Leut’” – vi stackare – och det är den tillhörigheten som Bauman tar som utgångspunkt för en meditation kring utanförskap som kastar ljus både över operastycket och över vår egen samtid.

Bauman definierar vad det innebär att vara underklass:

”Att uteslutas helt genom att förvisas till ’underklassen’ innebär att bli avklädd samtliga de socialt skapade och accepterade symboler och tecken som upphöjer ett rent biologiskt liv till en social varelse och hjorden till en gemenskap. Underklass innebär inte bara att det saknas en gemenskap; underklass betyder att gemenskap är en ren omöjlighet. Ytterst innebär detta också att mänsklighet blir omöjlig – för enda vägen in i mänskligheten går genom ett nätverk av gemenskaper, med rätt att bevilja och bekräfta en socialt avläsbar och respekterad identitet.”

(Som ni hör är boken utmärkt översatt av Annika Ruth Persson.) Sen går han vidare till att beskriva vad som står på spel i vår egen tid, där ingen, åtminstone i de rika länderna, står inför hot om att dö, men att däremot rädslan för att känna sig utesluten kan ta sig formen av självhat, som måste få utlopp och därför drabbar andra, framför allt de som befinner sig allra längst ner.

Dock är allt inte nattsvart i Baumans värld. Motpolen till de destruktiva processerna är känslor av gemenskap och erkännande, som kan uppstå i de mörkaste stunder.

Exempel på det är ett konstverk som han åberopar i en annan text, Miroslaw Balkas nermörka tunnel på museet Tate Modern 2009, dit man fick gå in och tillsammans med andra ty sig till ”värmen från den mänskliga samvaron”.