Subversiv barnbok i nyutgåva

Bokförlaget Karneval har bra koll på att barnuppfostran och samhällsförändring hör ihop. Och det är det inte alla som vill komma ihåg, kanske av rädsla för att beskyllas för indoktrinering.

Så vid sidan av de viktiga politiska böckerna ger Karneval ut Barbro Lindgren (klassiker och nyskrivet), utvecklingspsykologi, och till och med bilderböcker. Förra året kom den underbara Djangon av Levi Pinfold, med djup inlevelse, visuellt och mentalitetsmässigt, i en svunnen romsk värld med trävagnar. Nu följs den upp med en mer traditionell berättelse av samma författare, om att inte vara rädd: Svart hund ger en kraftfull skildring av världen ur ett barnperspektiv, i hypnotiskt vackra färger.

Men Karneval trycker också om en av de mest anskrämliga bilderböcker som nånsin blivit en klassiker: rimsagan Sprätten satt på toaletten av Annika Elmqvist, ursprungligen publicerad 1970.

Och det är alldeles underbart gjort, för denna bilderbok är ett historiskt dokument av rang. Temat är miljöförstöring och kapitalism (och underförstått den djupa psykologiska släktskapen mellan bajs och pengar).

Sprätten blir obegripligt rik på sin fabrik, men den förstör för alla andra: det går vare sig att bada eller andas, all fisk dör.

Då tar folket makten, tillskansar sig fabriken och bygger ett reningsverk, så att alla blir lyckliga igen, inklusive Sprätten.

Den grundläggande jämförelsen är alltså att rovdriften på naturen för vinnings skull är ett lika ociviliserat beteende som att låta bajset gå direkt ut i havet, med andra ord att inte kunna kontrollera sig.

Sålunda är reformeringen av samhället en civilisationsprocess, alternativet till barbari.

Men går den tanken in hos barnen, och har den nånsin gjort det?

Här återkommer vi till rädslan för att bli beskylld för manipulation. Barn går inte att trattmata. Utan vad radikala böcker med barnperspektiv gör är snarare att skapa ett gemensamt fokus för både barn och vuxna, vilket gör alla inblandade klokare – inte minst de vuxna.

Var inte proggens politiska styrka dess barnslighet, snarare än dess samhällsanalys? Eller som det står i Markusevangeliet: ”Hen som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”

Däremot kan man fråga sig hur långt det egentligen räcker att beskriva kapitalismen och miljöförstöringen som utgående från en enda persons nyckfulla handlingar och beslut. En tämligen feodal bild målas upp: kapitalisten som ett slags lokal småkung, kanske med sanningen överensstämmande förr i tiden, men knappast i en spekulationsekonomi där produktionen har en underordnad roll, eller blivit utlokaliserad. Ska verkligen kritiken och engagemanget riktas mot en sån sagogestalt?

Men för all del: hur skulle en postkapitalistisk bilderbok se ut? Kanske nånting åt Star Wars-hållet?