Upptakten till avtalsrörelsen 2013 ramas in av en allt svagare konjunktur och en tilltagande osäkerhet om utvecklingen de kommande åren. Att orderingången till industrin mattas och varslen om uppsägning tilltar är ostridigt. Osäkerheten om konjunkturen handlar om takt och omfattning av nedgången.

Bakom avmattningen finns ingen blågul kostnadskris som straffar ut svenska företag i den internationella konkurrensen. Förändringar av valutakursen är i det fallet ett betydligt värre problem. En stark krona bromsar exportmöjligheterna.

Avmattningen speglar i stället främst eurokrisen/skuldkrisen och den minskade efterfrågan som följer i dess spår. Med svagare ekonomier i vår närhet minskar efterfrågan också på svenska produkter och i slutändan minskar svensk produktion och sysselsättning.

Svagare industrikonjunktur, fler varsel och en stigande arbetslöshet har alltid en dämpande effekt på lönekrav och uppgörelser. Att olika delar av ekonomin drabbas olika hårt förstärker problemen, inte minst när LO-förbunden försöker samordna sina avtalsansträngningar.

Om industrin ska sätta det så kallade märket i en allt svagare industrikonjunktur riskerar löneökningarna att bli låga. På förhand är farhågorna att löneökningarna blir så låga att företrädare i andra branscher (med bättre lönsamhet) har svårt att acceptera och rätta in sig i ledet.

Just den gångna veckan har diskussionerna inom LO varit både många och intensiva om hur lönebildningen ska organiseras och hur samordningen ska formas. Det är ingen överdrift att säga att det finns spänningar i de ”kamratliga diskussionerna”.

Alla är dock besjälade av ambitionen att formera en samordning inför avtalsrörelsen 2013. Men frågan, ännu obesvarad, är vad förbunden är överens om mer än försvarade eller höjda reallöner?

Om ytterligare någon vecka borde bilden av LO-samordningen klarna. Ett misslyckande finns inte på kartan. Uppgifter sipprar ut från borgen om att alla gör allt för att undvika en upprepning från förra avtalsrörelsen då flera industrifackförbund stod utanför samordningen.

Det är inget djärvt tips att slå fast att förbunden på ett eller annat sätt kommer att uppträda enat den här gången. Den avgörande frågan är vad eller vilka krav de enas om att driva gemensamt.

Ambitionen att förstärka kvinnodominerade sektorers löneläge är lika stark som förra gången. Då sprack ansträngningarna att skapa uppslutning och enighet kring ett sådant krav. Nu handlar det därför om att hitta en annan teknik och en annan utformning på jämställdhetskravet – annars är öppen oenighet på nytt farligt nära.