Det är söndag morgon och jag vandrar hem genom Stockholm. Så här dags är stan tyst. Vissa gator helt öde. Spöklika. Det är en av de första dagarna i år som det luktar höst ute. Luften är kristallklar och mina ben rör sig av sig själva, bär mig hemåt, utan att jag egentligen styr. Min kropp skriker av trötthet. Märker hur jag liksom ­rullar med nacken, för att försöka få stelheten att släppa. Det gör den inte.

I tio timmar före dess har jag jagat fram i vita korridorer. Ökat på stegen när röda siffror ilsket blinkat i taket. Försökt lindra den smärtan som inget morfin i världen verkar bita på. Masserat. Gett en spruta till. Värmt värme­dynor. Hållit handen när ingenting annat hjälper.

Strukit på en kind där tårarna redan slutat rinna. Behövt lämna någon ensam där, i sorgen, för det larmar på tre andra salar. Blivit någons armar och ben, när de egna inte längre bär. Kopplat dropp till den som inte kan äta. Försökt lugna den oron som äter sig ut från hjärtat, in i resten av kroppen – som får en att kasta sig av och an i sängen. Hämtat nyponsoppa när jag förstått att inga ord hjälper.

Min natt är en bergochdalbana. Sorg i rum fyra. Glädje bakom dörren till rum fjorton. Längtan och grusade förhoppningar delas lika på sal sju. Jag älskar varje sekund. Varje möte, människa och öde. Känner mig maktlös tusen gånger om såklart. Tänker att det vore bra om vi var fler här. Så vi räckte till. Till all oro, ångest, smärta och drömmar.

När jag kommer hem inser jag att jag inte hunnit gå på toaletten på hela natten. Mitt kiss är mörkare än outspädd äppeljuice. Jag somnar i samma sekund jag lägger mig.

Vaknar när det är eftermiddag. Ser hur solen långsamt sänker sig över husen och känner hur stelheten finns kvar.

Tänker på hur jag i förra veckan läste ledaren i en av det här landets stora morgontidningar. Den handlade om barnomsorg, på obekväm arbetstid. Hon som skrev tyckte det var orimligt med fler nattöppna förskolor ”om det handlar om nattsjuksköterskor som inte vill byta till dagskift för att de då tappar en stor del av ob-till­lägget”. Skrev också att skattepengarna inte skulle användas till barn­omsorg ”för att en förälder inte vill ändra sitt liv bara för att hon fått barn”.

Ibland blir det så tydligt att de som ska leda oss aldrig stått på golvet ­bredvid. Hade de gjort det, hade de vetat att vi sjuksköterskor aldrig fått frågan om vi vill jobba natt. Vi måste. I våra avtal står ”treskift” förtryckt. Hade de gått bredvid mig i de ­nedsläckta korridorerna, hade de vetat att ob-tillägget för nattskift är 38 kronor extra. Hade de suttit med oss i fikarummet när klockan slagit 04.00 hade de vetat att vi är många, som trots vårt val av yrke, drömmer om barn. Kanske hade de också förstått att sjukvård behövs dygnet runt. Kräver vårdpersonal dygnet runt. Men att vi inte kan krävas på barn­löshet.