Svagt stöd för lärarnas krav

10 000 kronor mer i månaden – så lyder stridsropet från landets samlade lärarkår. Inspirationen har hämtats från kända förlagor: polisen och sjuksköterskorna. Båda grupperna krävde (med viss framgång) 5 000 mer i månaden för 20 respektive 15 år sedan.

Hittills har lärarkravet inte hörsammats av arbetsgivarna inom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Och i början av sommaren bröt de direkta förhandlingarna samman efter unisont lärarnej till arbetsgivarnas bud och medlare utsågs för den fortsättning som nu väntar.
Förhoppningarna om en kraftig lönemässig uppvärdering av lärarkåren lever därför fortsatt vidare. En blandning av förväntan och förhoppningar och ilska finns hos många lärare.

Sannolikheten för en dramatiskt avvikande löneutveckling för landets lärare jämfört med alla andra grupper på arbetsmarknaden är emellertid liten. Underförstått är de utsedda medlarna lika fångade som alla andra av den etablerade löneökningstakt som finns.

Om de väntande svårigheterna därför leder till varsel och strejk inom skolan återstår att se. Eva-Lis Sirén, Lärarförbundets ordförande tvekade inte i en intervju med TT:

– En strejk är en nödvändig missnöjesaktion om vi inte kan komma överens i medlingen, sa hon i förra veckan.

Och att irritationen över vad lärarna beskriver som löneeftersläpning är stor kan ingen ta miste på. Men för att lyckas med en löneuppjustering krävs också arbetsgivarnas medgivande och tyst bifall från omvärlden.

Båda ingredienserna saknas. På en arbetsmarknad med 60 fackliga organisationer har ingen offentligt sagt sig vara villig att stå tillbaka för att just landets lärare ska förändra sin relativa löneposition.

Det blir därför tuffa tag under den pågående förhandlingen om löner och villkor.

Samtidigt följer den ett välbekant mönster. Avtalsrörelse efter avtalsrörelse upprepas kraven på uppvärdering, inte sällan med politisk uppbackning. Lärarnas betydelse lyfts fram, hotande rekryteringssvårigheter beskrivs och krav på löneökningar som överträffar andra grupper presenteras.

Men trots en lång rad fantasifulla konstruktioner av de inte sällan femåriga eller fleråriga avtalen har lärarkåren inte haft en snabbare, snarare långsammare, löneutveckling än andra kommunala och landstingsanställda grupper.

Löneeftersläpningen som lärarfacken undersökt och presenterat i flera rapporter har sina rötter långt tillbaka i tiden. Den dramatiska omsvängningen från en välavlönad grupp till en eftersatt dito går att följa tillbaka till tidigt 1970-tal och framåt.

Då, för mer än 40 år sedan, tjänade en lärare i grundskolan 18 procent mer än en industritjänste­man. 1989 var förhållandet det omvända. Industritjänstemannen tjänade då 17 procent mer än läraren. Detta hände före kommunaliseringen.

Och sedan dess har lärarna inte intagit rollen som löneledare.  Att vissa lärargrupper gjorde ett lönemässigt klipp i samband med kommunaliseringen är oomstritt, men adjunkterna och lektorerna på gymnasiet tillhörde inte vinnarna.

De två lärarförbunden kom därför ur förändringen med olika resultat och det har i sin tur kastat sin skugga över lärarförhandlingarna allt sedan dess.

Årets förhandling är inget undantag. Att arbetsgivarna dessutom valt att föreslå en gemensam pott för de två förbunden har skärpt motsättningarna ytterligare.

Tidigare har förbunden alltid förfogat över ett eget utrymme för löneökningar och inte tvingats i clinch via ett gemensamt. När förbunden tackade nej till arbetsgivarnas bud på försommaren var utformningen med en gemensam pott ett av skälen.

• »Vi har ­misslyckats«
• Stöd från fel sorts politiker