Det är drömläge som vanligt för socialdemokratin. Att Alliansen är trött och idéfattig har blivit en sanning som till och med omfattas av dess ministrar. Det var lite skämskudde när Annie Lööf i sitt Almedalstal försökte göra en Maud-Olofsson-2004 och bjöd hem sina allianskollegor för en idémässig kick-off vilket möttes av en pinsam tystnad. En inbjudan som till slut accepterades av Fredrik Reinfeldt först när en tilltufsad Lööf, som mörkat krognotor, behövde back-up i mediestormen.

Det som till och med borgerliga sympatisörer kallar regeringströtthet har öppnat ett jättefönster för en massiv offensiv från socialdemokratins sida. Men vad händer? Stefan Löfvens sommartal i Vasaparken innehöll en konkret nyhet, nämligen att arbetsgivarna bara ska behöva betala för en veckas sjuklön i stället för två.

Det var förstås ett utmärkt förslag eftersom det är samhället som ska ta ansvar när människor blir sjuka men varför kallades det för näringslivsvänligt när det lika gärna kunde heta löntagar- eller arbetardito? Därför att Löfven som vanligt gjorde en stil­övning i det som kallas triangulering, därför att Socialdemokraterna efter Juholtparentesen fortsätter att tävla med Moderaterna om att vara det mesta mittenpartiet.

Det är beklämmande hur socialdemokratin i detta brännande nu, då partiet kan vinna så många väljare genom att profilera sig som ett systemkritiskt parti, även härmar regeringen i en av deras värsta grenar – att lappa och laga i stället för att göra nytt.

Den socialdemokratiska parti­toppens viljelösa mittenspel känns som en större politisk skandal än Annie Lööfs krognotor, generaldirektörers skatteslöseri och Alliansens passiva tillit till att en låglönemarknad så småningom ska fixa arbetslösheten.

Närmare 80 procent av väljarna är emot riskkapitalisternas vinstuttag ur det som blivit en välfärdsbransch, behovet av mer personal i denna sektor är enormt för att kompensera massavskedandena under 90-talskrisen och arbetslösheten ligger fast på rekordnivå.

”Vad vilja socialdemokraterna?” Jo, att låta arbetsgivarna slippa betala för andra sjukveckan.

Annie Lööfs strategi att fylla ett nyliberalt tomrum som tycks vara ledigt efter Moderaternas retoriska byte till arbetarparti är illa tänkt då landsbygden är typ hundra gånger hetare än Stureplan för väljarna. Men det politiska gap som uppstår när Fredrik Reinfeldt berättar att han träffat människor ur arbetarklassen med obekväma arbetstider och Löfven matchar det med att tala om inno­vationsråd och behovet av riskkapital är däremot farligt. Faran är att ur det politiska vakuum som uppstår när två stora partier slåss om samma ­idélösa mittenposition kommer det att skapas en stor jäkla soffa och det är dit väljarna kommer att lockas 2014.