Elände med alla sinnen vidöppna

Elsa Morante är en av nittonhundratalets märkligaste prosaförfattare, trots att hon skrev ganska lite och förstörde mycket av det hon skrev. Hon lyckas fånga livet i alla dess motsägelser, med en stil som är vidöppen för känslor, i synnerhet känslor av det svarta slaget, som avund, olycklig kärlek och hat.

Hennes hundraårsdag (18 augusti 1912) firas på tisdag den 4 september på Italienska kulturhuset i Stockholm med uppläsningar och föredrag. Läs mer på www.iicstoccolma.esteri.it.

Det är samtidigt släppfest för en volym med hennes noveller, för första gången på svenska, med titeln Den andalusiska sjalen, uppkallad efter titelnovellen, en av många berättelser om fixa idéer och livslögner som förstör för människorna.

Och Norstedts återutger hennes mästerverk Historien, med en av de kanske grymmaste meningarna i världslitteraturen, uttalad ur en sörjande mors perspektiv i ruinerna efter andra världskriget men samtidigt skakande näven mot hela världsordningen:

”Hela Historien och alla jordens nationer hade inriktat sig på detta mål – att mörda lille Useppe Ramundo.”

Vad har man då för glädje av att läsa en så deprimerande författare?

Svaret är att hennes stilkonst och hennes koll på de undermedvetna känslor som ständigt far genom själen inte bara gestaltar elände utan även en berusande känsla av att leva med alla sinnen vidöppna, särskilt synen. Inget är givet på förhand och allt överraskar, som gick hon med skakig handkamera genom verkligheten.

En annan mästare, Anne Carson, sa nyligen så här i en intervju:

”Att se handlar om vad som finns i världen, vad som är givet och hur jag konfronterar det. Att känna handlar bara om mig; att jag projicerar vad jag känner på världen. Jag vill hitta nya sätt att se, som läsaren sen kan betrakta eller genomskåda.”

Nya sätt att se och genomskåda, det är vad Elsa Morantes febriga prosakonst handlar om, och det är därför hon griper tag i en med så fast hand och leder en genom erfarenheter som skulle vara outhärdliga om de inte vore så färska, och hemlighetsfulla. Varje omläsning ger en ny text.

Är det arbetarlitteratur, kan man fråga sig. Ja och nej: verklighetsnärvaron skänker en tydlig blid av det italienska klassamhället, men fokus ligger hos dem som nätt och jämt klarar livhanken, ungefär samma gestalter som man återfinner i Birgitta Trotzigs berättelser. För dem är ett ordnat arbetsliv långt bortom horisonten.