Scenarbete och kroppsarbete

Få saker kan vara så irriterande som konstnärliga framställningar av arbete som ett helvetesstraff. Men den italienska avantgardegruppen Instabili vaganti (De ostadiga landstrykarna) lyckas göra det med hedern i behåll i föreställningen ”Vår tids eremit”. En stålverksarbetare har scenen under en timme och berättar med repetitiva ord och gester om en mardrömstillvaro dag och natt utan hopp om räddning. Ensamheten är påfallande. Han är så illa däran att han upplever att han saknar ansikte – “medan ni (pekar ut mot publiken) alla har jämlika ansikten”. Kanske har hans ansikte ersatts av den svetsarmask han viftar med?

Orsaken till att föreställningen är uthärdlig och t o m övertygande är dels att den fabrik pjäsen utgått ifrån – ILVA – verkligen är ett förfärligt ställe, som struntar i all arbetsmiljölagstiftning, dels att Nicola Pianzola gör en så stark insats med sin uttrycksfullhet och sina deprimerade anlopp mot en stor trappstege av metall, överkletad av videoprojektioner och ömsom enformig, ömsom hetsande musik. Han är mycket snart genomsvettig och förtvivlad på riktigt.

Sen är det orden som är så magiska. Bygger detta verkligen på intervjuer med arbetarna själva, frågar jag Nicola när vi får en pratstund under den pågående STOFF-festivalen, en imponerande mönstring på Kulturhuset i Stockholm av konst och performance från hela Europa.

Nja, erkänner han. Visst finns arbetarnas ord i botten, och visst kände de igen sig, men texten som framsägs bygger också på texter av tysken Peter Schneider, och på dikter av poeten Luigi Di Ruscio, som var fabriksarbetare i Norge.

Jag passar också på att fråga om likheten mellan taylorism på arbetsplatsen och hans avsiktligt monotona kroppsspråk.

Jovisst, säger Nicola. Efter all min övning och utbildning kan jag gestalta en kropp som är så förtryckt att den övergår till att vara ickeorganisk.

Det handlar, tänker jag i efterskott, inte om en direkt avbildning av industriarbete. Snarare om ett arbete, på scenen, som anropar de arbetandes erfarenheter och gör anspråk på en inre likhet. Som man kan avvisa eller fascineras av.