Stridsberedd

Kravet på att få återhämta sig när arbetstiden förlängs gäller både arbetsmiljö och patientsäkerhet, förklarar Sineva Ribeiro. 

Sineva Ribeiro kastar sig mellan sjuksköterskefackens hårda krav i höstens förhandlingar – och sina starka känslor för Portugal. Arbetet möter Vårdfackets högoktaniga ordförande i ett sommar­samtal strax före hennes långa semester i sin pappas gamla hemland.

Kortare arbetstid är en bubblare som kan bli en av den kommande avtalsrörelsens hetaste frågor. Diskussionerna och kraven ser lite olika ut beroende på bransch. Men längst fram eller åtminstone först ut att kräva förändringar av arbetstiden är Vårdförbundet. Kravet handlar om betald återhämtningstid som en del av arbetstiden vid skiftarbete.

– Ett nattpass kan till exempel förlängas med en eller två timmar varje gång. Och den betalda förlängningen ska då vara vila och återhämtning, säger Sineva Ribeiro, Vårdförbundets ordförande som ser fram emot tuffa förhandlingar med Sveriges Kommuner och Landsting.

Och hon är väl förberedd. Boxhandskarna hänger över tavellisten, nära skrivbordet. Men de är oanvända både i umgänget med arbetsgivare och kollegor.

– Ja, skrattar hon. Det var någon som tyckte eller trodde att jag ibland skulle behöva dem. Men så här långt har jag klarat mig utan.

Motiven för att ändra den nuvarande arbetstidsregleringen är flera. Den gällande skrivningen är föråldrad och i grunden omöjlig att använda för att bemanna vård- eller akutavdelningar, den alltmer omfattande hemsjukvården eller vårdcentraler.

– Vi ser att våra medlemmar är de som är mest stressade och som riske­rar att gå sönder i förtid om vi inte ändrar förutsättningarna för arbetet. Och återhämtning är en oerhört viktig del, säger hon.

Vi träffas mitt i sommaren och Vårdförbundet har just lämnat in sina synpunkter eller krav på hur arbetstiden behöver avtalsregleras i fortsättningen. Sineva Ribeiro är lika högoktanig som alltid. Argumenten kommer i en snabb ström och handlar om allt ifrån ekonomi till att i framtiden kunna rekrytera personal till vården och omsorgssektorn.

Vad som kommer att krävas för att hitta en överenskommelse kring arbets- och återhämtningstid återstår dock att se. Men det är tydligt att argumenten för sjuksköterskornas krav har förstärkts under året, inte minst av Arbetsmiljöverkets studier av vilka yrkesgrupper som är mest utsatta för stress.

– Det är en topplacering vi gärna varit utan, säger Sineva Ribeiro. Men resultaten visar behovet av att förändra en situation som förutom att slita ut våra medlemmar också riskerar att äventyra patientsäkerheten.

Att intervjua Sineva Ribeiro är en spännande resa som snabbt utvecklas till ett samtal där hon associerar och hoppar mellan det yrkesmässiga och privata i en rasande fart. Men tråden är hela tiden sjuksköterskorna och deras väl och ve.

En prioriteringslista över Vårdförbundets viktigaste frågor blir en lång rad ”lika viktiga frågor”. Lönerna är för låga, studenternas löneuppror under våren var viktigt och riktigt, tycker hon. Det borde vara en tankeställare för arbetsgivarna. Arbetstiderna måste ändras, vården organiseras om och rekryteringen till yrket ses över – för att nämna några av de frågor som Sineva Ribeiro betar av i rasande fart.

De nyutbildade sjuksköterskornas krav på minst 24 000 kronor i ingångslön har alltså helhjärtat stöd av Vårdförbundets ordförande som beskriver stridsropet eller kravet som rimligt.

– Det har också lett till att flera unga sjuksköterskor vänt sig till oss och vill engagera sig i facket. Och det känns väldigt stimulerande och glädjande, säger hon.

(Sjuksköterskornas erfarenhet av upproret är att många vårdinrättningar i sommar har betalat de krävda 24 000 kronorna, men att de stora akutsjukhusen som inte har gjort det har haft svårt att fylla semestervikariaten.)

Att Vårdförbundet fått en virvelvind i ordförandestolen är uppenbart och Sineva Ribeiro stortrivs i rollen som hon haft sedan maj 2011. Och trots veckopendling hem till Göteborg – som sliter – utstrålar hon lust att slåss för sina medlemmar, springa på varje boll och ändå ha tid och ork kvar för de närmaste som inte flyttar med till huvudstaden.

Man och två nästan vuxna barn applåderade mammas nya jobb, och gjorde tidigt klart att de stöttade henne. Men flytta – nej tack. Björlanda på Hisingen har varit familjens centrum i över 20 år och förblir centralpunkten också i fortsättningen.

– I höst ska jag försöka komma hem sent på torsdag kväll och arbeta hem­ifrån på fredagar och resa till Stockholm på måndag morgon, säger hon.  Det finns annars en risk för att det blir för slitsamt, funderar hon.

Samma dag vi träffas är det semifinal mellan Spanien och Portugal i fotbolls-EM och trots ett inte överdrivet starkt fotbollsintresse ligger nerverna lite utanpå hos Sineva Ribeiro. Det portugisiska arvet ska under samma kväll manifesteras i gemensamt tittande med både portugisiska och svenska vänner.

– Det portugisiska inslaget kommer från pappa. Han kom till Bohus Malm­ön för mer än 50 år sedan och efter lite åkande fram och tillbaka blev han kvar, berättar Sineva Ribeiro.

Alfredo Ribeiro var en av de portu­gisiska stenhuggare som kom till Bo­huslän på 1950-talet, värvade av stenhuggerierna som behövde yrkeskunnigt folk. Och som för så många andra blev kärleken avgörande för hur och var livet formades. Alfredo gifte sig och förvandlades långsamt till en portugisisk bohuslänning.

– Jag har aldrig bott i Portugal men min känsla för landet är oerhört stark, säger Sineva Ribeiro.

Nästan lika stark som hennes känsla är för landets över 100 000 sjuksköterskor.

FOTNOT: Hur det gick i matchen? Förlust mot Spanien, som ju sedan tog hand om guldet.