Wallace känslomässiga mångfald

David Foster Wallace (1962–2008) anses allmänt vara sin generations mest inflytelserika författare. Till generationen räknas storheter som Rick Moody, Jonathan Franzen och Dave Eggers. Tidskriften Time rankade hans Infinite Jest (1996) som en av de hundra bästa romanerna utgivna mellan 1923 och 2005. Det går inte att avfärda som rena överdrifter, men vari ligger egentligen storheten?

Förlaget Legenda gav heroiskt ut Wallace debutroman Systemets sopkvast redan 1989, men inte ens storförlagen orkade med att följa upp utgivningen, trots att Wallace stjärna stadigt steg. Nu tar Natur & Kultur nya tag och ger ut både debutromanen från 1987 och DFW:s sista, postumt utgivna och ofullbordade roman Blek kung (The Pale King), från 2011.

Leonore Beadsman är en växeltelefonist vars liv är ett enda kaos, inte bara för att telefonväxeln bryter samman. Hennes notoriskt svartsjuke pojkvän Rich Vigorous, till yrket förläggare, kan inte tillfredsställa Leonore sexuellt, men kompenserar henne med att berätta historier. Hennes farfars mor försvinner från ett äldreboende, men lämnar efter sig ungdomens anteckningar från filosofen Wittgensteins seminarier. Leonore känner sig som en karaktär i en berättelse och som styrd av personerna i sin omgivning. Individen kontra systemet, eller kollektivet, är ett av många motiv som fördjupas i de senare böckerna.

Perfektionisten DFW avfärdade debutromanen några år senare. Han tyckte att den föreföll vara skriven av ”en väldigt smart fjortonåring”. Det är bara rättvist om man jämför med vad Wallace skulle prestera senare – hans i dubbel bemärkelse stora roman Infinite Jest, med sina dryga tusen sidor och omtalat omfattande notapparat, och novellsamlingarna Girl With Curious Hair (1989), Brief Interviews With Hideoous Men (1999) och Oblivion (2004).

I Systemets sopkvast söker DFW ännu sin röst, men har funnit flera av sina centrala och återkommande motiv. Solipsismen och de språkfilosofiska frågorna, tvivlet på att språket går att lita på som verktyg att bryta barriären mot omvärlden. Där finns också leken med metanivåer, berättelser i berättelsen, och både textens och karaktärernas högt uppskruvade självmedvetenhet, medvetenhet om att de är medvetna om att de är …

I sitt initierade förord skriver Malte Persson:

”Språket vänds mot sig självt i en analys utan slut, som snarare ökar än minskar avståndet mellan individen och världen. Och det finns […] en koppling mellan detta slags infinita regresser och (mano)depressivt tänkande. Abstraktion är en drog för den som vill känna sig hög på sin egen intelligens; men ett kontinuerligt ifrågasättande kan också vara det som får en att inte gå ur sängen eller sätta pennan till pappret.”

Wallace led av långa helvetiska depressioner, tog sitt liv 2008 under en av dem, och kunde gestalta rus och psykiska åkommor med kuslig precision. Han hade missbruksproblem och var verkligen rädd att falla offer för sin intelligens, att vara smart men sakna ett ärende. Redan i debuten är också intresset för TV, populärmusik, terapier och självhjälpsböcker, matematik och vetenskap, reklam och marknadsföring tydligt. Men det är först i Infinite Jest dessa element och alla litterära tekniker inordnas i en större berättelse som är mer än bara manglande samtidssatir, en allvarligt syftande kultur- och samhällskritik.

Om Wallace hysteriska realism är under utveckling i debuten, så når den sin blomning i Infinite Jest, som dels utspelar sig på en tennisakademi, där eleverna är träningsnarkomaner och konsumerar en hel del prestationshöjande droger, dels på en rehabklinik för alkoholister och narkomaner på bättringsvägen. Beroende är nu utvecklat till ett helt centralt tema, mer exakt beroendet av … underhållning. Malte Persson påpekar att en självförstärkande spiral också utmärker utvecklandet av ett beroende.

Den som skriver enbart för att bli älskad, hävdade Wallace, kommer att förakta sig själv. Skriv inte för att bli älskad, skriv av kärlek, manade han. Hans litteratursyn är i alla avseenden anspråksfull – litteraturen ska få läsaren att känna sig mindre ensam, men det är inte litteraturens uppgift att vara enkel och stryka läsaren medhårs. Litteraturen är en existentialism, kanske rentav motsatsen till reklam, med dess krav på och löften om omedelbar behovstillfredsställelse.

Litteraturen måste också, om den inte uteslutande vill vara ett underhållande tidsfördriv i stil med TV, klara av flera uppgifter samtidigt. I en liten text om Kafkas säregna humor, i essä- och reportagesamlingen Consider the Lobster (2005), beskriver Wallace några av dennes tekniker, framförallt expansion och kompression, ökad och minskad informationstäthet. Kafka kunde som ingen annan författare, hävdar DFW, bygga upp trycket och med perfekt timing lätta på det just när det börjat bli outhärdligt.

Så långt tekniken bakom Kafkas humoristiska virtuositet, men det som gjorde honom unik var enligt Wallace att humorn alltid i grunden var tragisk, och att denna tragik alltid var förknippad med en enorm känsla av glädje. Det är exakt denna känslomässiga mångfald som gör Wallace litterära världar – debuten har ett underskott på tragik – så märkvärdigt förföriska och frånstötande, fantastiskt roliga och hjärtskärande tragiska. Hans texter kan rentav vara beroendeframkallande.

När man läser Blek kung, trots att den fortfarande bitvis är på manuskriptstadiet, får man känslan av att Wallace försökte åstadkomma något större än Infinite Jest. Den senare strukturerades i enlighet med en så kallad fraktal, Blek kung skulle enligt Wallace anteckningar vara ”tornadisk”, var tänkt att ge en ”tornadokänsla”. Den har onekligen något av virvel över sig.

Utgivningen av Blek kung skulle kunna vara hämtat från en av Wallace romaner. Han hade jobbat i fyra fem år med boken, kanske mer, och hans änka och redaktör fann ett enormt och ganska rörigt material, men att inte publicera manuskriptet hade varit i det närmaste kriminellt. Enskilda delar av Blek kung överglänser häpnadsväckande nog Infinite Jest. Det ironiska och farsartade är än mer nedtonat.

Platsen i virvelns mitt är skattemyndigheten IRS Regionala handläggningskontor i Peoria i Illinois, år 1985. En rad anställda, företrädesvis lite yngre, däribland en viss DFW, anländer till sin arbetsplats. I ett förord, som typiskt nog inte kommer först i boken, hävdar Wallace att IRS kontor i Illinois är en av världens tråkigaste platser.

Han hävdar vidare bestämt att texten på försättsbladet – ”Samtliga personer och händelser i denna bok är fiktiva …” – bara tryckts där av juridiska orsaker, allt är nämligen helt sant, så när som på några få estetiskt nödvändiga lögner. Vilket naturligtvis inte är sant, men är ett bra exempel på DFW:s humor.

Blek kung, ett lapptäcke av kortare och längre texter i olika stilar med mer eller mindre tydlig koppling till IRS, handlar om olika strategier för att hantera leda och sorgsenhet. Redan i Oblivion finns en novell på temat arbetsliv och leda. I Blek kung drivs det till sin spets, långtråkigheten i arbetet med deklarationer framkallar hallucinationer hos vissa anställda.

I Blek kung har Wallace hittat den perfekta balansen mellan humor och tragik, intellekt och känsla. Stundtals är det som om DFW talar direkt till läsaren, hans flödande prosa är stundtals svindlande vacker, nära nog hypnotisk. Översättningen lyckas förbluffande väl förmedla allt detta. Systemets sopkvast avslutas mitt i en mening, Infinite Jest tog slut långt innan intrigernas trådar löpt samman, men Blek kung är ofrivilligt ofullbordad. Den kan mycket väl vara ett mästerverk.

Ola Wihlke