Långsamt, långsamt

Att med hammare driva en vacker skål ur en kall järnplåt. Eller att hamra fram en silverkanna med sextusen slag i timmen. Eller broderier som måste sprättas upp igen om det allra minsta går fel. Det finns konstnärer som är verkliga hjältar av tålamod. Andra bygger halssmycken, klänningar och kärl av små, små, oändligt upprepade detaljer. Eller färgar varje tråd för sig i olika sektioner så att ett bestämt mönster ska uppstå när de till slut vävs ihop.

Ensamma sysslor, nästan klosteraktiga. Desto större triumfen när de visas tillsammans i en stor sal på Nationalmuseum under rubriken Slow Art.

Långsamhet är ju ett kritiskt ideal som syns allt mer i diskussionen av mat, samhällsplanering, stadsbygge. Som motkraft till den accelererande effektiviteten överallt, och som ett inlägg i frågan om hur vi ska få mänskligheten och planeten att överleva.

Genom att sätta ihop denna utställning och skriva kloka texter i katalogen som hör till har Cilla Robach liksom anordnat ett demonstrationståg av solitärer som annars mest hukar i sin verkstad.

Och att vistas bland dem ger upphov till många tankar. Man funderar över vad ett arbete är när det inte bestäms av yttre krav utan själv avgör när det är färdigt: en del av konstnärerna förbereder sig och planlägger under minst lika lång tid som själva tillverkningen tar; andra låter helheten växa fram slumpvis i dialog med materialets nyckfullheter.

Man känner också en närhet till naturens egna skapelseprocesser. Liksom växter, kroppar och mineraler bildar större strukturer av minimala delar i växande kombinationer, så jobbar de här konstnärerna, och resultatet blir former som avsiktligt eller oavsiktligt liknar det organiska livets former.

Alla som har nånting de ägnar sig åt och gör det noga, med inställningen att det ska få ta den tid det tar, kommer att känna igen sig på Slow Art, inspireras. Liksom alla besökare kommer att erfara en längtan efter att en gång vara med om nånting som blir färdigt. Inte perfekt, för i denna ”lek grundad på genuin materialkännedom” finns inga förutbestämda slutresultat. Men färdigt. Fullbordat men inte fulländat. Robach gör en tänkvärd jämförelse med föräldraskap.