Utøya. I dag för ett år sedan. Vi vet vad som hände och vilka djupa spår som terrorhandlingen lämnade efter sig.

Under de korta timmar som gick innan det stod klart att gärningsmannen var en ensam etniskt norrman hann många slå fast att terrorhandlingen var ett verk av fanatiska islamister.

Ett sjok av egna fördomar drog genom många som uttalade sig, ett stråk av långt ifrån samma styrka som hos Breivik, men ändå med samma förvrängda verklighetsuppfattning.

Hos DN var den felaktiga uppfattningen så självklar och stark att tidningen fortfarande nästa morgon slog fast att islamister låg bakom dådet, trots att det redan tidigt kvällen före stod klart att så inte var fallet.

Ändå är det motsatsen, det norska samhällets mogna och civiliserade sätt att hantera den tid som har gått som ger avtryck. Ett positivt avtryck.

På den kvalfyllda ettårsdagen ger norrmännens hanterande av morden stor respekt.

Landet har kollektivt gått igenom en rättegång där alla kort lagts på bordet. Breivik har stått där, avskalad, sanningsenlig och hans ord tillgängliga för alla.

Förvrängningar har varit omöjliga.

Öppenheten är troligen en orsak till varför norrmännen inte har gått in i samma skräcksyndrom som den amerikanska befolkningen levt i sedan elfte septemberattentatet. Bush strategi var att utpeka alla som fiender, inte att lägga korten på borden om vad som hade hänt och varför.

Människor vet fortfarande inte fullt ut vad som hände eller varför. Den kollektiva rädslan har brett ut sig och håller fortfarande befolkningen i sitt grepp.

Tony Blairs eftermäle som Storbritanniens premiärminister solkas även det kraftigt av hans agerande efter bomberna i Londons tunnelbana.

Blair införde undantagslagar som i praktiken gav polisen rätt att skjuta för att döda i situationer som polisen fann mystiska eller misstänkta.

Lagen ledde till att en ung brasiliansk man på besök i England, Jean Charles de Menezes, blev skjuten av polis med sju skott i huvudet när han väntade på ett tunnelbanetåg.

Polisen ansåg att han liknade en misstänkt terrorist.

När Tony Blair valde att ta detta steg över till motståndarnas fanatism, införliva det ickehumana styrelsesättet hos landets egen poliskår och därmed orsaka en oskyldig mans död var det ett grovt övertramp mot all humanism.

Ju värre övergrepp mot humanism och demokrati som terrorister och politiska extremister utför, desto viktigare är det att försvara demokratins och humanismens grundbegrepp och inte hemfalla åt osäkerhetens och hämndbegärets övertramp.

Och nej, inte heller Breivik kommer att dömas till döden.

Norge har därmed visat att landet är ett betydligt större hopp för demokrati och medmänsklighet än länder som USA, Kina och Storbritannien. Det lilla landet i norr har mycket att lära ut.