Dan Jönsson (2): Konstdebattören

Det är lätt att betrakta konsten som en frizon, där inga tabun längre finns kvar att bryta mot. Samtidigt är det enkelt att konstatera att de allra flesta provokationer, slarviga såväl som genomtänkta, aldrig når utanför konstvärlden utan stannar tryggt där.  Konst med ett aldrig så angeläget politiskt innehåll kan få såväl uppskattande recensioner som ett tydligt erkännande av konstvärlden utan att de radikala idéerna och samhällskritiken väcker något större intresse utanför kultursidorna.

Men föreställningen om att allt är tillåtet i konstens namn kolliderar då och då våldsamt med omvärldens förväntningar på vad en konstnär får göra och bete sig när ett konstverk blir omdebatterat. Varför blev reaktionerna så starka just när till exempel Anna Odell skulle rekonstruera ett självmordsförsök och en psykos, Lars Vilks började rita sina rondellhundar och när Dror Feilers och Gunilla Sköld Feilers visade sin installation ”Snövit och sanningens vansinne” på Historiska museet?

Och varför blir konstkritikerna och kulturjournalisterna nästan alltid ifrånsprungna när debatten tar fart och blir som livligast, Under de senaste tio åren har vi sett otaliga exempel på hur kritikerna och den initierade kritiken svikit när de egentligen behövts som allra mest. Det vill säga när ett konstverk för en gångs skull är det som diskuteras i offentligheten.

I den inspirerande och uppfordrande essäsamlingen Estetisk rensning tittar skribenten och kritikern Dan Jönsson närmare på ett antal konstdebatter med just några av de här infallsvinklarna. Dessutom närmar han sig såväl reaktionerna som konstprojekten utan att moralisera eller på annat sätt fördöma dem.

Tvärtom vill Dan Jönsson verkligen försöka förstå och visa vad de här konfliktytorna handlar om och vad de indirekt säger om samhället respektive konstvärldens syn på bilder. Genomgående är att han försöker se bortom själva skandalerna för att kunna se vad de egentligen handlar om. Vilka samhällsförändringar har gjort reaktionerna möjliga och på vilket sätt synliggör de här konstverken de annars osynliga gränslinjerna som finns mellan konstvärlden och verkligheten.

Även om skiljelinjerna inte alltid blir tydliga blir det uppenbart att de finns och att de går att få syn på.

Trots att både modernismen och postmodernismen har gjort upp med synen på bilders sanningshalt påpekar Dan Jönsson att: ”bildens fysiska närvaro, liksom dess till synes omedelbara förhållande till den verklighet den återger gör den också, i någon mening, verklig. Modernismens stora tes, att bilden av en pipa inte är en pipa, har aldrig riktigt accepterats som en allmän sanning.”

Att en konstnärlig gestaltning av ett övergrepp kan uppfattas som verklig stod klart när Bjarne Melgaards videoverk ”All Gym Queens Deserve to Die” som ingick i samlingsutställningen ”Organising Freedom” på Moderna Museet år 2000 anmäldes för barnpornografibrott (friades dock i länsrätten).

Och när konstvärldens representanter (det vill säga museichefer, kritiker, konstnärer, samlare med flera) gärna hamnar i ett filosofiskt cirkelresonemang när konstens frihet ska försvaras genom att hävda att det ”bara” är konst leder det inte vidare. Istället tappar de nästan alla initiativ i diskussionen när ett konstverk hamnat i den positionen att det provocerat fram en tillräckligt stark reaktion från det övriga samhället.

Verksam som konstkritiker sedan mitten av 1990-talet känner jag dessutom själv igen mig när Dan Jönsson skriver att konstvärlden ofta setts många av de konstverk som orsakat debatt som alltför banala eller estetiskt ointressanta just som konstverk betraktade. Men, som han påpekar, om Dror Feilers och Gunilla Sköld Feilers Snövit där en bild av självmordsbombaren Hanadi Jaradats seglade på en liten båt över det röda vattnet presenterats på ett annat sätt, hade det kanske inte fått den israeliska ambassadören att vandalisera installationen.

För ska konsten som Dan Jönsson skriver kunna bryta sig ut ur konstvärldens skenbara frihet så måste vi första att det senaste decenniets konstkonflikter till stor del har handlat om konst som velat bli tagen på allvar som just konst.

Om det ska bli möjligt tror jag att inte bara konstnärerna måste vara beredda ät skärpa sina argument när de utmanar de osynliga gränserna.

Thomas Olsson