Dan Jönsson (1): Sverigeskildraren

Dan Jönsson från Skåne gör en resa i det han kallar det osynliga Fulsverige. Han besöker mindre orter och städer som Flen, Sandviken och Ånge.  På jakt efter Sverige, skriver han.

Men ser han något annat än sig själv?

Under ett år besöker Dan Jönsson tolv svenska orter. Han stannar några dagar, samlar intryck och silar dem genom olika samhällsanalyserande texter, som han läser på vandrarhem och campingplatser. Under sitt reseår är han en kulturskribent i kris. Det ekonomiska raset 2008 drog med sig även hans lilla exklusiva del av arbetsmarknaden. Landets mest uppburna kultursidor, de i DN, låter honom inte längre skriva om det han tycker är viktigt, och drar ner arvodena så han inte kan försörja sig.

Ingenmansland rör sig över tre olika plan. Det grundläggande är Dan Jönssons egen framtidsoro som kommer av svårigheterna att få pengarna att räcka.

I detta personliga perspektiv är Jönssons både modig och självutlämnande. När hans eget liv blir svårt söker han vägledning i andras sätt att leva sitt. Hur vore det att finnas under hijaben på den kvinna han möter i Angered? Hon som ber att få låna hans mobiltelefon, slår ett nummer från en fullklottrad lapp och blir förtvivlad när det tutar upptaget.

Eller om han vore brödutköraren i Urshult? Eller om Flen sluter sig om honom så att han inte lyckas ta sig tillbaka till sitt riktiga liv.

Han mår inget vidare och berättar det genom scener från orter i kris. I Säffle ekar den grova värmländska dialekten mot småstadens livlösa fasader, krogen i Flen är som en grotta full av troll. Maten är äcklig och överallt är det skrämmande tyst och livlöst.

Dan Jönsson vågar dela sin framtidsångest, sitt beroende av sin familj, sin oro för barnen på ett sätt som jag inte kan påminna mig att jag någonsin tidigare har mött hos en manlig författare. Det är starkt.

Parallellt läser jag del två av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Även här är barnen mycket närvarande men perspektivet är traditionellt manligt. Knausgård är också modig och självutlämnande när han beskriver författarjagets strategier för att slippa närhet och för att få stänga dörren om sig och sitt skrivande.

Det andra planet hos Jönsson är skildringen av tolv svenska orter, med en stark slagsida mot avfolkningsbygder och bruksorter. Ögonblicksbilder och möten i Sandviken, Flen och Grängesberg blir ett slags reportage från det som i titel och baksidestext kallas Fulsverige och baksida.  Norra Hammarbyhamnen på Södermalm i Stockholm hängs på som en kontrast.

Det tredje planet utgörs av läsning och reflektion kring olika texter om global ekonomi, teknologi, allmänningarnas överlevnad och om olika aspekter på tillväxt. De olika platserna får spegla en bok han läser på campingplatser och uthyrningsrum.

Nationalekonomins fader Adam Smith skriver om marknadens osynliga hand som styr allt till det bästa. Men det gäller inte Fredrika i Västerbotten. Den osynliga handen är inte ens där. Jönsson iakttar konsekvenserna på en plats som snabbt krymper, tillsammans med människor han verkar gilla.

Haparanda får spegla Tim Jacksons bok Välfärd utan tillväxt. Här har Ikea byggt ett varuhus utanför centrum som lockar folk från fyra länder, men lämnar stadens centrum urholkat och med tomma gator . Jackson hoppas på att lokala och hållbara lösningar ska göra frågan om kapitalism eller inte överflödig.  Hur skulle det gå till, konkret i Haparanda, frågar Jönsson. Varför skulle Kamprad frivilligt sluta satsa på shoppingturism och konsumtion?

Dessa resonemang är ofta intressanta och väsentliga. Jag tycker om Dan Jönssons personliga perspektiv och jag tycker om viljan att låta platsers utveckling illustrera och ifrågasätta viktiga texter kring ekonomi och tillväxt.

Men skildringarna av levande platser och människor stannar vid att vara just illustrationer av böckernas teser och vid att ge en bild av Jönssons inre tillstånd.

Egentligen gör Knausgård likadant. Det Stockholm han rör sig begränsar sig till området mellan Centralstation och kreddiga Regeringsgatan, där han, men knappt några andra stockholmare, bor. Han beskriver staden kall som is, som en plats som inte tål några avvikelser eller ifrågasättanden av det självklara, svenska.

Men där Knausgård är öppen med att han skildrar inre processer och dessutom använder platsen med Sveriges fetaste självförtroende, ställer Jönsson inte sin egen utgångspunkt i fråga, när han tittar på bruksorten.

Han ser sitt eget liv i skånska Örtofta som ungefär samma liv som att bo i någon av de utsatta orter han besöker. Från Örtofta tar det 13 minuter att köra till Lund och det är tre mil till Malmö. I Örtofta finns det urbana livets valmöjligheter på armslängds avstånd.

När han buntar ihop hela Sverige bortom storstaden i sina snabba glimtar blir det besvärande förenklat. Och detta från en priviligerad position han inte verkar vilja se eller erkänna.

Varför?

Kristina Mattsson