Hård dom över medierna

Den som tänker åka till politikerveckan i Almedalen eller följa rapporteringen därifrån eller bara är intresserad av lönskaläget mellan politiken och medierna bör absolut läsa den ögonöppnande boken Politik som spektakel av statsvetaren Maria Wendt (Atlas).

Den börjar i en analys, byggd på grundlig forskning, av själva Almedalenveckan som media event, dvs nånting som existerar bara därför att det rapporteras om.

Sen kommer en mycket klok beskrivning av att Almedalsveckan framför allt handlar om nationalism.

Men så lägger Wendt i ytterligare en växel och visar hur mediarapporteringen tack vare kraven på snabbhet och enkelhet bygger på ytterligt fördummande könsstereotyper, vilket exemplifieras med granskningar av hur Feministiskt initiativ raljerades bort från politiken och av hur partiledarbevakningen aktivt konstruerar männen som trovärdiga och kvinnorna som opålitliga.

I slutkapitlet går Wendt till räfst med hur medierna genom att sätta sig själva i världens centrum gör anspråk på att vara den instans som skapar verkligheten.

Det är en hård dom, och uppfordrande. Hur tar vi oss förbi detta: som journalister, som läsare/tittare, och som medborgare. Följande fråga har verkligen inget enkelt svar:

”…vilken demokratisk potential som samtalet får när medierepresentationerna … begränsar medborgarnas möjligheter både att förstå och att kritiskt kunna förhålla sig till omvärlden.”

Skulle jag önska mig nånting mer av boken så handlar det om vilken roll det personliga tilltalet spelar i debatten. Att det handlar om ett spel mellan aktörer som oftast undertecknar både med namn och bylineporträtt. Det är en viktig kugge i maskineriet att t ex krönikörer och analytiker uttalar sig personligen.

I en artikel, ”Pundits and Political Scandals”, i den innehållsrika medieforskningsantologin Scandalous, utgiven av forskningscentret Nordicom, framhåller Lars Nord, Gunn Enli och Elisabeth Stúr de politiska kommentatorernas avgörande roll i utformandet av en skandal eller ett drev. Den aspekten skulle fullända Wendts undersökning.

För nu är det så att man bläddrar till fotnoterna för att få se vilka som står bakom de olika exemplen på förföljelse och förminskning, men hittar inga namn utan bara hänvisningar till datum och i vilken tidning det stod.