Här är hemtjänstkläder en fråga om marknadsföring

I höstas införde Vallentuna kommun arbetskläder inom hemtjänsten. Det var konkurrensen med de privata bolagen som avgjorde frågan, inte omtanken om personalen.

Det är en solig dag efter några dagars ihållande regn i början av juni. En sådan dag då ett småstadstorg ska visa sin verkliga dragningskraft.

Det gör också Vallentuna torg, drygt två mil norr om Stockholm, med sin exotiska blandning av småstadslugn och storstadspuls.

Ann Charlotte Ericsson och hennes kollegor på Vallentuna kommuns hemtjänst har lunchrast. Vi står på torget utanför hemtjänstens lokaler och pratar om vad arbetskläderna betytt för dem.

Självklart måste man ha arbetskläder inom hemtjänsten, tycker de. De behövs som skydd, mot all slags smuts och bakterier, och för att bli igenkänd av kunderna.

Egentligen har de alltid haft arbetskläder. Skillnaden är att de själva har stått för kostnaden tidi­gare. De har fått använda egna kläder som tål tvätt i höga temperaturer, dagligen.

Nu får de kläderna av arbetsgi­varen i stället. Tre kortärmade pi­ké­­tröjor och en collegetröja var. Samt en vinterjacka om man jobbar natt. Hemtjänstens logga och den anställdes namn är broderade på samtliga plaggen. Den mörkblå färgen har ingenting med den borgerliga majoriteten i kommunen att göra, påpekar de skämtsamt. Färgen har de varit med och valt själva.

Men någon underdel har de inte fått ännu. Inte heller några sommartröjor.

– Snart behöver vi något svalare, säger Ann Charlotte Ericsson och drar i sin pikétröja för att visa tjockleken.

Det uppstår en livlig diskussion om färgen när enhetschefen säger att både byxor och t-shirtar är planerade till nästa sommar. Personalen enas om att det måste bli gladare färger den här gången.

Även tvätten ska skötas av arbetsgivaren framöver, är det tänkt. Nu tar var och en hand om sin egen tvätt, vilket innebär att man tar eventuella smittor med sig hem.

Men det är ingenting som bekymrar arbetsgivaren. Det var inte för de anställdas skull man skaffade arbetskläder, utan för att klara konkurrensen med de privata bolagen sedan Vallentuna infört LOV, lagen om valfrihet inom hemtjänsten. De privata bolagen använder arbetskläderna som en viktig del av sin marknadsföring.

Jakten efter kunder pågår alltjämt. Resultatet hittills är nio mot ett – till kommunen. Vallentuna kommun har lyckats behålla 90 procent av sina kunder, och 100 procent av matleveranserna, nattarbetet och larmtjänsten.

– Carema, den största av de privata utförarna, har inte fått några kunder alls, konstaterar samordnaren Regina Heilman med stolthet.

Två chefer och fyra från personalen tar emot Arbetet i ett rum intill personalmatsalen. Här jobbar sammanlagt 70 fasta och 25 vikarier. Stämningen i den fullsatta matsalen är lättsam, med mycket skratt i luften. De flesta har varit här i många år. Ingen skulle vilja byta yrke eller kommun, säger de, trots en snittlön runt 21 000 kronor och ett rullande schema som innebär mycket arbete på kvällar och helger.

– Jag stortrivs, säger Ann Charlotte Ericsson. Arbetskläderna ger både oss och kunderna trygghet.

Det blir lättare för kunderna att känna igen personalen och det skapar trygghet, berättar hon. Men det är inte alla som vill skylta med att de har hemtjänst. Det har kommit klagomål från åtminstone en kund som vill att hemtjänsten ska parkera sin bil ett kvarter bort.

En annan effekt av igenkännbarheten är att även äldre som inte har hemtjänst ber om hjälp när de får syn på människor i blå pikétröjor ute på torget eller i mataffären.

Ylva Andersson, som har erfarenhet från många hemtjänster, tycker att det är viktigt att skilja på arbetskläder och skyddskläder. De senare, exempelvis förkläden och handskar i plast, ska alltid finnas tillgängliga.

Det vackra vädret har lockat ut kontorsfolk som njuter av lunchen på uteserveringen tillsammans med lattemammor och pensionärer, medan andra sitter en och en på bänkarna intill blomsterhandeln. De läser tidningen, småpratar i telefon eller bara njuter av värmen.

Solen har även lockat ut 94-åriga Märtha Åslundh. Hon är ute med sin dotter som kör henne i rullstol över torget för att köpa något till eftermiddagsfikat.

– Mamma vägrar flytta till servicehem, berättar dottern. Därför har vi hemtjänst så ofta vi kan få.

Det blir fem besök om dagen och bevakning dygnet runt via en larmknapp på handleden.

– Jag har haft en väldig tur, berättar Märtha Åslundh, som är helt klar i tankarna. Det är en stor trygghet att ha tjejerna, de är alltid så trevliga och snälla.

Märtha Åslundh blir överlycklig när hon får syn på Ann Charlotte Ericsson från hemtjänsten som håller på att låsa upp jobbcykeln på torget. Glädjen visar sig vara ömsesidig. De två kvinnorna kramas och klappar varandra på kinden.

– Märtha är min kund, säger Ann Charlotte Ericsson med ett varmt leende.

Ordet ”kund” får plötsligt en ny innebörd.