Fixaren Ferbe

När Socialdemokraterna skulle ta sig ur krisen lyftes plötsligt ­problemlösaren Anders Ferbe upp till IF Metalls högsta topp. Stefan Löfven tog över S-ledningen – och fackets andreman tog klivet som inte ens hans själv hade kunnat förutse.

Anders Ferbe var ett aktat namn bland landets arbetsmarknadsreportrar som press- och informationsansvarig inom Metall. Till skillnad från många av sina kollegor vågade han tala med journalister och inte ducka för besvärliga frågeställningar.

Men att han skulle ta steget från tjänsteman till förtroendevald och till sist leda förbundet var det ingen som kunde förutse. Inte ens han själv hade tänkt tanken, än mindre planerat för den förändringen.

– Det fanns inte i korten förrän sammanslagningen av Industrifacket och Metall. Att jag då blev en i ledningen var ett stort steg, men jag hade jobbat så länge nära både Leif ”Blomman” Blomberg och Göran Johnsson att det inte kändes helt främmande, säger han.

Men det är skillnad på att vara vice ordförande och ordförande. Riktigt bekväm i rollen som ordförande känner han sig fortfarande inte, efter nästan ett halvår på posten. Vetskapen om att det yttersta ansvaret alltid är hans är svårt att vänja sig vid.

– Förr visste jag att svåra frågor var Stefans (Löfven) ansvar. Jag kunde bistå honom med åsikter och ibland råd, men det var alltid hans röst som avgjorde om vi inte var riktigt överens. Jag tänkte och tyckte ofta att det var skönt att inte bära det yttersta ansvaret. I dag vet jag hur rätt jag hade.

Som alla ledare hyllar han naturligtvis sin omgivning, sina närmaste medarbetare, men också den organisation han leder med tusentals klubbar och företrädare runt om i landet. Utan deras stöd vore ingenting möjligt.

Få – om ens någon – fackförening har ett så finmaskigt nät av klubbar och fackliga förtroendevalda som IF Metall. Organisationen går mer än 120 år tillbaka i tiden. Just traditionen, den starka ställningen för de lokala organisationerna, gör pastoratet både lättare och svårare att styra.

Lättare i meningen att alla kan sina ansvarsområden och är trygga i vardagsfrågorna. Svårare i meningen att de lokala företrädarna kräver genomtänkta strategier och långsiktighet av sin ledning och inte accepterar vad som helst.

– För mig som har 28 år i förbundet känns rollen ovan, men organisationen kan jag och känner jag utan och innan. Alla tankar kring vägval och långsiktighet tar emellertid mycket kraft, betonar han.

Fullt stöd som ny ordförande för förbundet fick han omgående när Stefan Löfven hastigt försvann till politiken. Och insikten om att han skulle kunna bli förbundets ordförande fanns i ­bakhuvudet redan när han lämnade informationschefsjobbet för sex år sedan.

– Då tänkte jag noga igenom detta och funderade ordentligt på om jag ville och om jag trodde mig om att kunna göra ett bra jobb. Nu kände jag direkt att förbundsstyrelsen backade upp mig och då försvann min tvekan.

Meriterna, eller det som förvandlat informationschefen till ny ordföran­de, har han tjänat ihop på många områden. Det är inte bara i förhållande till arbetsmarknadsjournalisterna som han skaffat sig ett gott rykte.  Han har samlat erfarenhet i fackets studieverksamhet, men också i frågor som rör yttre miljön.

Ryktet som förbundets främsta ”troubleshooter” har varit en viktig pusselbit i hans väg mot toppen. De senaste 15 åren har Anders Ferbe varit med och hanterat problemen i varje så kallad affär eller besvärlig historia för förbundet.

Det har bland annat handlat om att handskas med nynazister i den egna organisationen, och bedöma om de är missledda unga metallare eller tvättäkta nazister som står för värderingar som är oförenliga med IF Metalls och därför ska uteslutas.

– Det var tuffa tag ibland, tillstår han.

Han medger också att har lärde sig en del under de många konfrontationerna och att han gjorde fel vid mer än ett tillfälle.

– Det fanns tvättäkta nassar som lurade mig och som därför inte blev uteslutna, men som i efterhand visade sig vara löss i vår fana, säger han.

Den uppmärksammade skandalen i Trollhättan 2004, med en avdelning som sysslat med diverse konstiga inköp av sexleksaker och representerat upp pengar på ett oförsvarligt sätt var en annan historia där Anders Ferbe skickades ut i spetsen för en kommandogrupp.
Uppdraget var att snabbt rensa upp och lyfta bort ansvariga personer i ledningen för avdelningen i Trollhättan.

– Det var stentuffa dagar och möten med medlemmar och ansvariga. I själva verket tog vi över avdelningen genom att avsätta hela styrelsen. Det var nödvändigt för att återupprätta förtroendet för den, säger han.

Den blixtsnabba aktionen kan i efterhand säkert kritiseras för att ha varit mer än hårdhänt. Men faktum kvarstår: Avdelningen fick en ny ledning och överlevde. På sikt återvanns också förtroendet.

– Jag är nöjd med vad vi åstadkom. Det var ett mycket svårt och känsligt uppdrag, men vi klarade det, säger han.

Knappt varm i ordförandekläderna blev det dags för Anders Ferbe att medverka vid formandet av en ny LO-ledning och ta ny sats i den omstridda frågan om hur samordningen inför avtalsrörelser ska skapas och formas.

Att den egna kandidaten Karl-Petter Thorwaldsson fick ta över efter Wanja Lundby-Wedin och kompletteras med Tobias Baudin som vice ordförande med förankring inom Kommunal – det är en lösning han är mycket nöjd med.

– Detta har alla förutsättningar att bli bra och det skapar förutsättningar för en stark och bred samordning inför avtalsrörelsen 2013, säger han trosvisst.

Om han blir sannspådd eller ej avslöjas redan i höst då besluten inför nästa års förhandlingar ska tas. Men det är ingen tvekan om att alla 14 LO-förbund är starkt inriktade på att hitta en samordning där alla förbund ingår. Årets erfarenheter manar inte till efterföljd.