FN-organet ILO har antagit en rekommendation om grundläggande socialt skydd. Ett klart ställningstagande för en generell välfärdsmodell, inte en modell med begränsat grundskydd, anser LO:s representant.

Internationella arbetsorganisationen, ILO, är sammansatt av tre parter: arbetsgivare, arbetstagare och medlemsländernas regeringar. Trots olika utgångspunkter i många frågor kunde parterna enas om en förvånansvärt tydlig text i den kommitté som har förberett den nya rekommendationen.

Fyra områden tas upp:

• Tillgång till välfärdstjänster som nödvändig hälsovård inklusive mödravård.

• Grundläggande inkomsttrygghet för barn, som åtminstone innebär mat, utbildning och vård och omsorg.

• Grundläggande inkomsttrygghet för människor i förvärvsaktiv ålder, vilket innefattar inkomstskydd vid sjukdom, arbetslöshet, mödravård och funktionsnedsättning.

• Grundläggande inkomsttrygghet vid ålderdom.

– Vi har inte stannat vid minimiregler som vi i de rika länderna redan har uppfyllt. Rekommendationen säger att det sociala skyddsnätet ska byggas ut både ”på bredden”, så att det omfattar så många människor som möjligt, och ”på höjden”, vilket betyder att de förmåner som ingår succesivt ska förbättras, säger Ellen Nygren vid svenska LO, som har ingått i kommittén och dessutom fick föra de europeiska arbetstagarnas talan i debatten på det pågående ILO-mötet i Genéve.

Från Sveriges och andra EU-länders perspektiv är det viktigt att rekommendationen slår fast att det sociala skyddsnätet ska täcka alla som visats i landet. Det duger alltså inte att utesluta människor som arbetar tillfälligt i landet genom tidsgränser för vem som är kvalificerad för ersättning.

Medlemsländerna uppmuntras också att identifiera luckor i skyddsnätet – och täppa till dem.

Genom att rekommendationen så tydligt säger att det sociala skyddet ska omfatta så många som möjligt (”den horisontella dimensionen”) kan den ses som ett ställningstagande för en generell välfärdsmodell av nordisk modell – inte ett system med grundskydd bara för de allra fattigaste.

– Ja, absolut, bekräftar Ellen Nygren.

– I utvecklingsländer faller många utanför det sociala skyddet därför att de arbetar i den informella sektorn. Hos oss får allt fler tillfälliga anställningar och blir inte kvalificerade för a-kassa och sjukpenning. I båda fallen ställer rekommendationen krav på att länderna förbättrar skyddsnätet.

En rekommendation är en norm som ILO:s medlemsländer inte behöver ratificera, den gäller automatiskt alla länder. Den är inte juridiskt bindande så som ILO:s konventioner är – det finns inga sanktioner mot länder som inte uppfyller rekommendationen.

Men ländernas regeringar, fack och arbetsgivarorganisationer är skyldiga att rapportera regelbundet hur rekommendationer efterlevs, och det går att påtala brott mot dem.