Restaurangen vid revolutionens hjärta

Svenska flaggan och en skylt med ”svensk mat och internationella rätter” är knappast vad man väntar sig vid Tahrir-torget, med sin permanenta uppsättning demonstranttält, gatuförsäljare och trafikkaos.

Och en revolution var knappast heller vad Cecilia Goldsmith, 58, med sonen Martin, 40, och maken Kent Olsson, 68, hade räknat med när de äntligen hittade sin lokal efter två års sökande i Kairo. Men när de skulle tillbaka dagen efter och skriva kontrakt – den 25 januari 2011 – bröt revolutionen ut.

Pappersexercisen fick vänta i några månader.

Kärleken till landet föddes under Cecilias barndom, då familjen bodde i Alexandria. Pappan var sjömanspräst och bjöd svenska båtfarare på kanelbullar och utflykter.

Många år senare, när systern fyllde 50, bjöds hela familjen med på en resa tillbaka. Det var första besöket för Cecilias son Martin Goldsmith.

– Vi satt på en uteservering och gottade oss och sa att det här är ju livet! Och så skulle vi åka tillbaka hem till en snöstorm i april, minns han.

Så när det var dags för Kent att pensionera sig från jobbet på Ångpanneföreningen i Göteborg bestämde sig familjen för att de haft nog av aprilväder. 2009 packade de väskorna och drog ned till Kairo för gott.

Martin sa upp sig från jobbet som grafiker och Cecilia lämnade korttidsboendet i Göteborg där hon arbetat med funktionshindrade. Tanken var hela tiden att öppna eget ”så man inte bara skulle leka turist”. Martin var bra på matlagning, så restaurang låg nära till hands.

De började leta lokal. Reglerna i Egypten säger att serveringar med alkohollicens måste hållas på behörigt avstånd från skolor, sjukhus, moskéer och kyrkor. 250 meter.

– Vi fick stega, berättar Cecilia.

När de väl hittat rätt bröt revolutionen ut. Tahrir-torget invaderades av demonstranter, soldater, inhyrda ligister, krypskyttar och slagord.

– Det var en spännande tid. Alla uppmanades att lämna landet så fort som möjligt. Flygplatsen var överfull av turister, planen kunde inte ta med alla, minns Cecilia.

Familjens vänner hemma i Sverige trodde inte sina öron när de tre valde att stanna. Regimen införde utegångsförbud. De första dagarna fick man bara röra sig utomhus mellan klockan 10 och 15. Då gällde det att hamstra mat och vatten. Mobiltelefonnätet stängdes ned i etapper. Och internet. Sedan tog sedlarna slut i bankomaterna.

– Så då stod vi där utan pengar. Vi undrade hur länge det skulle pågå, säger Cecilia.

De köpte mjöl för att kunna baka bröd om nöden krävde.

På kvällarna satt de klistrade framför tv:n och följde händelseutvecklingen. Utanför fönstret svischade planen förbi och människomassorna syntes från balkongen.

– De satte eld på Mubaraks högkvarter och de plundrade Egyptiska museet. Sedan hörde man att folk sköts på gatan, säger Cecilia.

De egyptiska säkerhetsstyrkorna försvann från allmän plats på kvällen den 28 januari, och strax därefter utbröt totalt kaos. Som en del av sin antirevolutionära kampanj öppnade regeringen fängelser och släppte lös tungt kriminella för att skrämma befolkningen. Rika stadsdelar blev attackerade, det rådde total laglöshet. Invånarna bildade medborgargarden för att skydda sig.

Efter 18 dagars berg- och dalbana och minst 800 döda gav expresidenten Hosni Mubarak slutligen upp.

– När han avgick blev ju folk helt till sig av lycka! Det var feststämning. Alla sprang ut på gatorna, vi med, säger Cecilia.

Den natten ville biltutorna aldrig tystna.

Sedan började vardagen smyga sig på. Men de gamla maktstrukturerna bet sig kvar.

– Folk fortsatte hänga på torget, säger Cecilia.

Revolutionärerna kände sig blåsta på konfekten och återupptog protesterna. Mot militärrådet som tillfälligt tagit över styret av landet, mot de militära domstolarna som dömde tiotusentals civila, mot att militären motsatte sig budgetinsyn från parlamentet.

– Jättemånga fredagar var det protester, trafiken var avstängd på Tahrir. Vi höll ju på att renovera lokalen och behövde få kylskåp och andra saker levererade. Så det drog ut lite på tiden, säger Cecilia.

Till slut slog de äntligen upp portarna den 15 november 2011. Bara några dagar senare blossade våldsamma demonstrationer upp.

– Vi var tvungna att dra ned luckorna, tårgasen började sippra in genom dörren, berättar Martin.

Torget var smockfullt hela helgen av folk som protesterade mot militärrådet SCAF. Krypskyttar siktade på demonstranternas ögon. Många förlorade synen.

Trots att Tahrir-torget är en symbol för revolutionen tycker Martin att dess rykte blivit onödigt skamfilat.

– Folk har fått en sned uppfattning, de tror att det är krig här, säger han.

Visst, han har tvingats dra ned restaurangens plåtjalusier ett 20-tal gånger det senaste halvåret och bjuda de inlåsta gästerna på gratis mat. Men de flesta dagar är trots allt lugna.

Som när Arbetet hälsar på. Då flyter trafiken någorlunda genom den stora rondellen och på gatan utanför traskar beslöjade kvinnor, västerländskt klädda ungdomar och gatubarn förbi. På grannkafét drar männen djupa bloss på sina vattenpipor. Norröver står Mubaraks gamla partihögkvarter fortfarande utbränt.

Restaurangen Tahrir Table går i vitt och mörkt trä, utsmyckad med bilder av svensk idyll. På ovanvåningen av­njuter två holländskor sin crème brulée och en egyptier hugger in på en tallrik köttbullar. Klientelet är blandat, berättar Martin, med närmare hälften egyptier. Kanske beror det på att många turister försvunnit sedan revolutionen. Då är det inte lätt att driva restaurang med västerländska priser.

– En del dagar sitter man och tänker på hur det ska gå, erkänner Cecilia.

Den största skillnaden med att jobba i Egypten är att hon plötsligt blivit egenföretagare. Arbetsbördan är helt annorlunda. Restaurangen öppnar tio på morgonen och stänger halv ett på natten. Familjen jobbar i skift. Men trots de många timmarna tycker både Cecilia och Martin att arbetsklimatet är mindre stressigt än i Sverige.

– Ingen bryr sig om att hålla tider, det är ”momkin inshallah” och ”bokra inshallah” (kanske/i morgon om Gud vill).

– Det var frustrerande i början. Men vi har lärt oss att själva gå ned i varv, säger Cecilia.

De startade sitt bolag före revolutionen, och det tog ett halvår. Sedan dess har byråkratin blivit ännu värre.

– Om vår advokat säger att han kan fixa något på en månad, så kan det i stället ta elva, säger Cecilia.

Hon talar hyfsad arabiska men övriga familjen hankar sig fram med språket. Det är säkert en av anledningarna till att de mest umgås med andra utlänningar. Men främsta anledningen för Martin är religionen.

– Jag är ju ateist och då är det väldigt svårt att prata med människor som är helt troende. Vad man än säger så tycker de att det är Gud som bestämmer, säger han.

För att slappna av går han till en brittisk klubb för att spela fotboll, kasta pil och dricka öl.

Trots bristen på inhemskt umgänge –  en vanlig situation för utlandsbosatta västerlänningar, som förstås också har socioekonomiska orsaker – trivs Martin och resten av familjen med livet i Kairo. Martin har inte varit i Sverige sedan han flyttade ned och Cecilia åker bara i nödfall. De har bara en önskan.

– Vi hoppas att torget ska bli bra igen så att folk vågar komma hit, säger Cecilia och ursäktar sig sedan.

Hon står mitt i brödbaket inför nationaldagsfirandet den 6 juni.

Hanna Sistek